ÅSIKT

Ingen ska behöva dö på grund av sitt kön

"Allmänläkarna känner oftast inte ens till sjukdomen"

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
UTGÅR FRÅN MANNEN  Läkarvetenskapens norm utgår från mannen – därför negligeras kvinnans sjukdomstillstånd.
Foto: LARS HEDELIN
UTGÅR FRÅN MANNEN  Läkarvetenskapens norm utgår från mannen – därför negligeras kvinnans sjukdomstillstånd.

En dag i juli 2002 höll jag på att dö, skriver RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund i Ottar Rapport.

Hon var på semester i New York och vaknade med fruktansvärt ont i magen. Först när Ulrika Westerlund förlorade känseln i armar och ben förstod hon att det kunde vara allvarligt. Hon tog en taxi till sjukhuset och opererades akut, för brustet utomkvedshavandeskap.

Hade du väntat en timme längre med att åka in hade du förmodligen inte överlevt, sa den behandlande läkaren.

Att Ulrika Westerlund inte förstod faran med smärtan från utomkvedshavandeskapet berodde på att hon var så van vid att ha ont. I många år hade hon levt med smärtor från endometrios. Cirka tio procent av alla kvinnor beräknas ha sjukdomen. Livmoderslemhinnan har då spritt sig utanför livmodern och skapat sammanväxningar och cystor.

När Ulrika Westerlund kom till sjukhuset i New York hade hon haft oupptäckt endometrios i 18 år:

”Vid det laget var jag nästan 30 och hade sökt hjälp för svår mensvärk sedan jag var 12. Under de 18 åren hade jag bland annat svimmat av smärta ett antal gånger, legat hela nätter på badrumsgolv och spytt och skakat av smärta, försökt med alla typer av smärtstillande tabletter och hela tiden blivit bemött av alla läkare med att smärtan jag kände inte var något särskilt. Så här är det att ha mens, kunde det låta.”

När Ulrika Westerlund berättar om sin upplevelse av endometrios blir det smärtsamt tydligt att kvinnan fortfarande är det andra könet i vården.

Läkarvetenskapen utgår från mannen som norm och tar därför inte kvinnan på allvar som människa. Hennes sjukdomstillstånd negligeras.

Sveriges första endometriosklinik öppnade först 2009, vid Akademiska sjukhuset i Uppsala. I Ottar Rapport säger läkaren Margita Gustafsson att endometriospatienternas största problem inom vården är okunskapen hos läkarna: ”Allmänläkarna känner oftast inte ens till sjukdomen, vilket leder till att det är väldigt vanligt att kvinnor har sökt hjälp i många år utan att få någon hjälp alls […] Attityden till endometrios hänger ihop med attityden till andra smärttillstånd hos kvinnor, som till exempel vestibulit (smärtor i underlivet).”

Exemplen på hur kvinnor diskrimineras i vården är många. Så sent som 2008 meddelade Socialstyrelsen att kvinnor får vänta längre än män på gråstarrs- och hjärtoperationer.

Och att kvinnor mer sällan behandlas på strokeenhet.

På hudkliniken vid Danderyds sjukhus ställde en sjuksköterska frågan: ”Varför är tvättsäckarna i herrarnas duschrum alltid mycket fullare och måste tömmas oftare än tvättsäckarna i damernas?”

Det ledde till ett forskningsprojekt som visade att kvinnor och män behandlades olika vid diagnoserna psoriasis och eksem. Kvinnorna fick köpa salva på recept och smörja in sig själva hemma, medan männen smordes in direkt av vårdpersonalen på mottagningen. Männen fick även fler ljusbehandlingar. Det gjorde deras tvättsäckar större än kvinnornas.

Ett stort antal studier tyder på att det förekommer medicinska felaktigheter orsakade av medvetna eller omedvetna föreställningar om kön, så kallad genusbias. Genusbias kan bland annat handla om att man ser skillnader mellan könen där de inte finns eller att man bortser från skillnader och könsspecifika behov där de faktiskt finns, skriver Goldina Smirthwaite i en rapport från Sveriges kommuner och landsting.

Att vården ser könet snarare än människan drabbar naturligtvis inte bara kvinnor utan även män.

Forskningen visar att män med nack- och magbesvär får fler prover och undersökningar. Kvinnor med samma problem får mer livsstilsråd och psykofarmaka. Kvinnors psykiska besvär överdrivs medan deras fysiska besvär underdrivs. För männen är det tvärtom. Fördomar om könen drabbar individerna.

Det är en bedrövlig situation som självklart kan rättas till. För det första måste det finnas könsuppdelad statistik inom vården, så att könsorättvisor kan upptäckas och åtgärdas.

För det andra behövs standardvårdplaner för olika diagnoser, som ser till att behandlingen är evidensbaserad och jämställdhetssäkrad. Alltså bygger på kunskap i stället för myter.

Ingen ska behöva dö för sitt köns skull.