Hoppas paraden blir glittrigt galen

I dag drar Prideparaden genom Stockholms innerstad. Det brukar bli ett party utan dess like. Förra året hade den färgsprakande, musikdunkande manifestationen nära en halv miljon åskådare. Jag brukar säga att första maj-demonstrationer är som begravningsprocessioner i jämförelse.

I år låter snacket runt Pridefestivalen ofta så här: ”Det är bara en massa glittriga, exhibitionistiska tokar som gör sig till. Kan de inte försöka vara mer som vanligt folk?”

Det råder även en betydande sexskräck. Jag har en Prideblogg under veckan. Så fort jag skriver nåt som har det minsta med kroppsliga begär att göra kommer kommentarer av typen: ”Ska det här hjälpa homosexuella att bli accepterade!? Tänk på barnen!”

Bland heteron, skeptiska till alla som bryter mot normen, finns det en tydlig önskan om att hbt-personerna ska sluta leva ut sin sexualitet: ”Okej om ni blir kära i och ligger med varann, kvinnor och män hur som helst. Men måste det synas så förfärligt?”

Det är en backlash för alla människors rätt att vara sig själva, en inskränkt vind som drar genom det straighta folkhemmet. Samtidigt går lagarna framåt. Sverige har fått homoadoptioner och lesbisk rätt till insemination. Homoäktenskap är på väg. Paradoxen är intressant: Juridiskt kommer vi närmare sexuellt likaberättigande. Med männi-skors attityder går det trögare.

Hoppet finns i hbt-rörelsen. Allt fler gayaktivister vägrar att anpassa sig efter heterosamhällets förväntningar för att nå politiska framgångar.

”Vi upplever en villkorad tolerans. Man tillåts bara vara bög om man är på ett särskilt sätt. Bögarna har presenterat en förenklad bild av sig själva, för att få tolerans av heterosamhället”, sa Stefan Ingvarsson, en av författarna till boken ”Bögjävlar”, i Pride House häromdagen.

Han ser faror med den utslätade bilden av bögar. Bögarna tappar bort sig själva när de försöker leva upp till schlagerstereotypen som ska tillfredsställa de straighta.

Ståupparen Helena Sandströms enmansföreställning ”You give gay people a bad name!” har varit en av Prideveckans höjdpunkter. Hur roligt som helst berättar hon om en flatas (misslyckade) försök att ragga brudar. På ett seminarium om humorns betydelse i gayvärlden säger Helena Sandström:

”Udden har försvunnit från mainstreamhumorn i gayvärlden. Det är bara ’happy go lucky’, man ska vara heterosamhällets lilla narr. Allt är så tillrättalagt [...] Det får inte vara svårt, det får inte vara mothårs, det får bara vara ’Har ni hört den förut?’ Ja, vi har hört den förut. Jag orkar inte med en enda Dolly Parton-imitation till.”

Hbt-rörelsen måste fortsätta stryka mothårs, fortsätta göra uppror mot heteronormen. Reaktionen ”Men GUD vad ni gör er till!” är bara ett bevis på att hbt-rörelsen lyckas trampa på ömma, heteronormativa tår.

Så länge folk säger att gayvärlden borde gå och gömma sig behöver den flytta fram sina positioner ännu mer.

Jag hoppas att Prideparaden i dag blir riktigt glittrig och galen.