Sahlin utvecklade sitt partis idéarv

Ett år gick jag bredvid Mona Sahlin i Prideparaden. Det var en stark upplevelse. Så fort åskådarna fick syn på ­henne blev det jubel. Vid Hornsgatspuckeln, där det är fest i flera timmar innan paraden anländer, fullkomligt kokade det. Folk klappade i takt och skanderade ”Mona, Mona, Mona!”

Hon vinkade tillbaka och log lite förläget.

Politiska debattörer som menar att Mona Sahlin inte har bidragit till den socialdemokratiska idéutvecklingen vet inte vad de pratar om. Hon var avgörande de år runt 2000 då socialdemokraterna började erkänna att det finns andra orättvisor än klass. Att det finns annat förtryck än det ekonomiska. Att det är en politisk uppgift att garantera människor rätten att vara sig själva, i frihet från diskriminering.

Mona Sahlin förstod och kämpade för hbt-frågorna långt innan politiker började gå i Prideparaden för att det skulle se illa ut om de lät bli.

Debatten om registrerat partnerskap under 1994 var omvälvande för Mona Sahlin. ”Partnerskaps­lagen ­uppenbarade en sådan skräck och oförsonlighet hos vissa människor i till ­exempel riksdagen att jag blev mållös. Också i mitt eget parti, även om den stora majoriteten dessbättre inte upprördes”, skriver hon i boken Med mina ord från 1996.

I svallvågorna av partnerskapslagen blev Mona Sahlin nära vän med Rikard Wolff. Han sammanfattade hela debatten med: ”Ett sånt liv bara för att två gamla bögar vill kunna ärva den andres gamla soffa.”

Socialdemokraternas partikongress 2001 beslutade, efter lång strid, att ­homosexuella skulle få full rätt att prövas för adoption. Mona Sahlin hade drivit kravet i partistyrelsen, som beslutade att bara förorda närståendeadoption, inte internationella adoptioner. Utåt sa Mona Sahlin att hon var nöjd. Efteråt har hon berättat att hon övervägde att avgå ur s-regeringen om den inte sa ja till adoption.

Mona Sahlin utsågs till årets hetero på QX Gaygala 2002. ”Jag är hellre onormal med er än normal med Alf Svensson”, sa hon då.

Hbt-rörelsen har anledning att sakna en politiker som inte bara stöttade deras frågor, utan tog aktiv del i kampen. Socialdemokraterna har anledning att tacka en politiker som inför­livade nya perspektiv på mänskliga rättigheter i partiets idéarv.