Återigen står Östafrika inför svår torka och svält. Hjälp- och biståndsorganisationerna har sedan i höstas varnat för de problem som nu blivit en realitet: så många som elva miljoner människor i Somalia, Kenya och Etiopien tros befinna sig i riskzonen. Somliga bedömare talar om den värsta torkan på 60 år.
Värst drabbade är nomadfolken. Orsaken är självfallet torkan, som gör boskapsskötsel svår, men Röda Korset pekar ut ett antal faktorer som förvärrar situationen ytterligare.
Militära konflikter gör det avsevärt svårare att röra sig över gränserna.
Det som tidigare har varit nomadfolkens viktigaste medel mot den återkommande torkan, nämligen att flytta, är därmed kraftigt beskuret.
Matpriser trissas upp
Därtill har Östafrika sett en enorm befolkningsexplosion, i flera av länderna har befolkningen fyrdubblats på femtio år. Det trissar upp priserna på mat till såväl människor som boskapsdjur.
Effekterna börjar nu bli synliga – även i vår del av världen.
Som alltid är omvärlden sen att reagera.
Röda Korset beskrev i går på DN Debatt hur man tillsammans med andra organisationer på plats har försökt påtala problemen i månader, men det är först nu när tidningar och tv-sändningar fylls med bilder på svältande barn som världssamfundets insatser kommer.
Världens regeringar har försuttit många chanser att ingripa och resultatet blir tydligt. Fler drabbas, och de drabbas hårdare.
Att insatserna kommer när folk lämnat sina hem och sin jord i stället för innan leder till att framtida skördar också hotas. Röda Korsets kritik över senfärdigheten att agera när problemen kan förutses är inte nådig.
Mönstret går igen
De afrikanska svältkatastroferna har genom åren följt samma mönster. Omvärlden reagerar först då den ställs inför fullbordat faktum. Vid det laget har i regel eländet pågått länge.
Den här gången är inget undantag. Nu skyndar många länder till undsättning – stora pengar investeras i den akuta mat- och vattenförsörjningen.
I fredags fattade också den svenska regeringen det kloka beslutet att skjuta till 30 miljoner kronor till hjälpinsatserna. Det var välkommet, men ställt inför katastrofens väldiga proportioner är det otillräckligt. Ingen kan förvänta sig att den svenska regeringen ska axla hela detta ansvar, men det blottlägger behovet av att byta arbetssätt och fokusera på proaktiva insatser.
Resultatet av denna svältkatastrof måste bli ett världssamfund som lär sig lyssna och reagera. Det går inte att ännu en gång invänta floden av tidningsbilder innan insatserna blir av.
Låt detta bli en lärdom.
