Ledare

Fattigdomen slår hårt mot barnen

Rädda Barnen levererar ord och inga visor – allt fler barn växer upp i fattigdom. Det är en följd av att klyftorna tillåts öka och rentav uppmuntras att öka. Vilka föräldrar man föds med tillåts påverka allt mer av vilka liv människor lever. Det är inte skadligt bara för de som drabbas, det är skadligt för hela samhället.

Ökade klyftor kommer inte som en överraskning, det har varit regeringens uttalade mål. Det ska vara större skillnad på att arbeta och att inte göra det. Det betyder i klarspråk att den som blir utan ett jobb, må det vara sjukdom eller lågkonjunktur som ligger bakom, ska få ytterligare ”incitament” som det så fint heter. Sänkta ersättningar är den sanningsenliga beskrivningen. Men det betyder i gengäld stora skattesänkningar för den som är frisk och anställd.

Och det kan ju i sin något cyniska tappning tyckas rimligt om man fått för sig att det ger fler jobb.

Men så var det det där med barnen. Att tala om barnfattigdom isolerar problemet från sitt sammanhang, som är väldigt simpelt. Barn är inte fattiga, deras föräldrar är det. Vill man inte ha fattiga barn så kan man heller inte ha fattiga vuxna.

Och här blir Rädda Barnens rapport en ganska jobbig omständighet för regeringen. Den som växer upp med fattiga föräldrar löper mångdubbelt större risk att själv hamna i fattigdom i?vuxen ålder, komplett med alla de förhöjda sociala risker det innebär. Däribland risk för arbetslöshet.

Denna fattigdom spär regeringen på med högst medveten politik. Det drabbar inte bara dagens vuxna, det drabbar också framtidens vuxna som inte får chansen att uppnå sin fulla potential.

För en regering som säger sig ta ansvar för jobben och ekonomin borde det vara ett prioriterat problem.

Björn Fridén