Vi tar bilen för att
köra från varandra

Jag har inget körkort och har aldrig ens övningskört. Kanske är det något min familj känner en viss besvikelse över. Där jag kommer från har man bil. Man kör bil. Men inte jag, alltså.

Och trots att jag inte har någon bil och egentligen inte behöver någon i min nuvarande livssituation så är jag djupt fascinerad över den.

Jag tror att det har ganska mycket att göra med vad bilen, åtminstone på pappret, symboliserar. Något utopiskt, något modernt. Med bilen växte människors självbestämmande, rörelsefrihet.

Människors  världar krympte, geografin och överblicken vidgades.

I somras åkte jag bil ut till Tyresö slott. Jag vet inte om jag någonsin hade besökt den platsen utan bilskjuts. Att resa oberoende av tidtabeller och  på förhand uppgjorda rutter har sin tjusning nu, lika mycket som när vanliga löntagare fick råd att köpa bil och åka vart de ville. Tidigare var det ju bara något som de övre klasserna kunnat ta för givet.

Men samtidigt, bilen är ett hot mot mänsklighetens överlevnad. Åtminstone den bensinmotordrivna bilen.

I somras pratade Ulf Brunnberg i P1:s sommarprogram. Programmet var ett brandtal för det politiskt reaktionära. Feminismen, skatterna, bensinpriset och fartkontroller fick en släng av skeden.

Det är ingen slump att Ulf Brunnberg varit engagerad i Lidingöpartiet, en politisk rörelse som bildades kring kravet att stoppa en utbyggnad av Stockholms tunnelbana till Lidingö.

I veckan skrev Maria Rankka från Stockholms handelskammare en debattartikel i Svenska Dagbladet där hon slog fast att bilen är en förutsättning för

demokrati och frihet, men att politiker ska hålla fingrarna borta från att styra människor resande.

Som ett eko från 1950-talet, men utan insikten om politikens betydelse för att vi ens har motorvägar. Mycket av den infrastruktur vi har i Sverige i dag beslutades av politiker som såg ett samband mellan människors rörlighet, demokrati och välfärdsstatens solidaritetstanke.

Men det var då. Frågan är om bilen längre kan sägas vara en symbol för människans rörelsefrihet. Den utopiska dragningskraften från rekordåren har gått förlorad i bilköer in och ut ur städerna eller längs ödsliga landsvägar på väg mot den enda livsmedelsbutik som finns kvar i kommunen.

För människor i landets storstäder är det kanske en frihet i det lilla, att slippa trängas på överfyllda tunnelbanetåg och bussar på väg till och från jobb, Coop Forum och dagislämning. På landsbygden symboliserar bilen illusionen om att den sista dörren ännu inte är stängd.

Få tar längre bilen mot friheten. Vi kör för att fly från varandra och slippa se ett samhälle som faller sönder.