Aftonbladet
Dagens namn: Sam, Samuel
Årets bästa sajt. Årets nyhetssajt. Årets Dagstidning digitalt.

Ta rasismen på allvar – den finns i vardagen

I ”The filth and the fury”, Julian Temples dokumentär om punkbandet Sex Pistols, finns det en scen som jag ofta tänker på.

Det är 1970-tal i en London­förort. En ilsken vit man rusar fram skriker: ”Ja, jag är rasist och vem är det som har gjort mig till rasist? Regeringen och de konservativa!”.

Sedan följer en lång, hat-­tirad som slutar i att han pekar på några grannar som passerar, tre västindiska kvinnor, och deklarerar att han inte gillar ”de här människorna”.

 

Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten beskriver mannen:

”När man känner sig maktlös, då griper man efter den makt man kan för att återfå någon sorts själv­respekt. Den där mannen är arg för att han är

felinformerad, han är vilseledd och han är utnyttjad.”

Så där brukar rasismen skildras, även i Sve­rige. Den poli­tiska rasismens främsta före­trädare i vårt land har en väljar­skara som liknar mannen Rotten beskriver.

Enligt statsvetenskaplig forskning saknar den genomsnittlige SD-väljaren status, makt och pengar.

De har inga akade­miska poäng och bor sällan i bostadsrätter

SD-väljare utmärker sig genom sitt kom­pakta misstroende för samhällets institutioner.

 

Men en rasist kan också ha utbildning och en månadslön på cirka 100 000 kronor i måna­den, bo i totalrenoverad villa och ha tjänstebostad i centrala Stockholm. 

Fråga bara Jimmie Åkesson.

I sin kommande bok ”Främling, vad döljer du för mig” skärskådar Marcus Priftis svensk vardagsrasism.

Han berättar om dansaren Kelly Tainton – vars pappa är en svart koreograf från Sydafrika – som i tonåren inte fick komma in på sin fritidsgård när det var Grease- fest. Har han inte lyckats med att få en tillräckligt bra John Travolta- frisyr? ”Det där är 70-tal”, säger fritidsledaren om Taintons brylkrämade mikronfonfrisyr.

Det där är inte rasism, invänder någon. Det privilegiet – att definiera vad som är rasism och vad som inte är det – är något vissa kan ta sig. Ofta ser de ut som mig.

Rasism omsatt i praktik, det är möjligen etniska rensningar i Centralafrika.

I Sverige existerar det knappt, vill vissa intala sig.

 

Vittnesmål om vardags­rasism förlöjligas och ifrågasätts. Man formulerar mot­frågor:

Är du säker på att det verk­ligen inte var fullt på krogen?

Är du säker på att väktaren på Åhléns följde efter dig?

Men din lärare kanske inte kunde uttala ditt namn?

Det var ju 50-talsfest, inte 70-talsfest.

Många är exemplen där människor som upplever rasism inte tas på allvar, utan får höra att de är lättkränkta.

Den håll­ningen bäddar för maktlöshet.

Inte samma sorts maktlöshet som hos den arge 70-tals­mannen, men likväl makt­löshet.

SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler