ÅSIKT

Tillsammans kan vi ta oss ut ur mörkret

I några år var jag fullt upptagen med att vara desillusionerad

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är på dagen nästan tio år sedan Irak-kriget inleddes.

116 000 människor dog under själva kriget, enligt en uppskattning. Om man räknar med händelser relaterade till kriget så får antalet multipliceras med fyra. Svarta, stumma siffror.

För mig symboliserar krigs­utbrottet starten på en del av mitt liv som jag inte riktigt är bekväm med.

Egentligen börjar den två år tidigare, sommaren 2001, med kravallerna i Göteborg. Där, i våldet, gatu­stenarna och polisskotten hände något med Sverige, och med mig. Jag märkte det inte riktigt själv, men efter terrorattackerna i USA ett par månader senare stod det klart. Allt var krig, tortyr och terrorism, för eller emot, svart eller vitt.

■ ■ ■

När vi sörjt färdigt efter den 11 september blev konturerna av en ny världsordning tydlig: bomber, repression, övervakning, Guantánamo. Och så, våren 2003, invasionen av Irak.

Minns ni hur många vi var som demonstrerade mot USA:s invasionsplaner i februari det året?

För mig tog det slut där och vid sidan av sorge­ceremonierna efter Utøya har jag inte demonstrerat eller deltagit i en politisk manifestation sedan dess.

■ ■ ■

I några år var jag fullt upptagen med att vara desillusionerad. Tron på politiskt engagemang och möjligheten att förändra samhället och världen hängde jag undan. Allt går ju ändå åt helvete, så varför ska man bry sig? Jag känner fler generationskamrater till vänster som vittnar om det där, hur cynismen blev ett gift som förstörde hopp, ideal och drömmar: Visst är det töntigt att ha en åsikt, tycka

något på allvar?

Jag har kommit över det där nu. Nog tror jag i dag på politiken och nog tror jag att vi tillsammans kan göra världen bättre.

■ ■ ■

Tio år efter Irak-krigets början är Sverige ett av få länder i Europa som tvångsutvisar människor till Irak. För det har vi fått stenhård kritik av Amnesty, EU och FN. Vi hör om människor som skickas rätt i döden, och i en del fall till helt fel land.

■ ■ ■

Den irakiska regeringen har vädjat till Sverige att sluta utvisa folk med tvång eftersom man inte kan garantera deras säkerhet. I stället ökar regeringen trycket på polisen att tvångsavvisa människor som fått nej på sin asylansökan.

Så hände det.

För två helger sen stod jag i Kungsträdgården, det var svinkallt och det blåste. Men vi var många – sossar, liberaler, gröna, syndikalister, vänster, höger, mitten – och tillsammans sa vi nej till massutvisningar, hetsjakt på papperslösa och Reva-projektets institutionaliserade rasism.

Tio år har gått. Det är fortfarande mörkt, men nog kan vi ta oss ur skuggorna?

Ja, om vi gör det tillsammans. Det är nog det enda jag försöker säga.