ÅSIKT

Politiker öppnar dörren för rasism

Billström är ingen uttalad rasist, men kan ändå hemfalla åt rasistiska resonemang.
Foto: Urban Andersson
Billström är ingen uttalad rasist, men kan ändå hemfalla åt rasistiska resonemang.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vem är egentligen rasist? Det är en fråga som söker sitt svar efter avslöjanden om att bussbolag sorterar sina passagerare efter hår- och ögonfärg eller namn. Vårt ­förhållande till orden ”rasism” och ­”rasist” är komplicerat.

Det visar inte minst turerna kring migrationsminister Tobias Billström (M). Ministern är inte någon bekännande rasist, men han kan ändå hemfalla åt rasistiska resonemang där hår- och ögonfärg blir betecknande för om folk är goda eller onda.

Å ena sidan finns mätningar som visar att toleransen för flyktingmottagande ökar. Samtidigt har vi ett samtalsklimat där ­invandrare och flyktingar allt oftare talas om i negativa termer eller görs till ­ansvariga för samhällsproblem.

■ ■ ■

Billström har tidigare uttalat sig ­enfaldigt om papperslösa, irakier och romer. Dessutom har statsminister Reinfeldt talat om att skolresultaten sjunker på grund av ensamkommande flyktingbarn.

Nog får sådant till slut verkan i människors vardag. Vi är ju redan i dag ­framme vid att enskilda busschaufförer – som ­alldeles säkert inte heller tycker att de är rasister – anser att det är fullt ­rimligt att sätta alla med svart hår i en egen buss ­eftersom de kan vara smugglare.

■ ■ ■

Det är också vad diskussionen kring ­Reva och tunnelbanepoliserna handlat om: Poliser som kräver id-handlingar av folk baserat på hur de ser ut. I höstas ­avslöjade Ekot hur romer regelmässigt nekas att hyra bilar på bensinstationer på grund av fördomar kring folkgruppen.

Uthyrare, busschaufförer och poliser tycker säkert att de agerar rimligt och rätt, och kanske är de omedvetna om att de accepterar rasistiska stereotyper.

Det finns ett samband mellan politiker som testar gränserna för vad man kan säga om människor och vårt sätt att agera mot våra medmänniskor. Om vi tycker det är okej att alla med blont hår sitter i en buss och alla med svart hår i en annan så har något definitivt hänt.

Både i samhället och i våra hjärnor.