ÅSIKT

De unga och otrygga kan förändra världen

Framtidens klass I filmen ”Hunger games: Catching fire” tvingas barn slåss mot ­varandra. Det kan jämföras med  vardagen för dagens arbetare med osäkra anställningar.
Foto: AP/Lionsgate
Framtidens klass I filmen ”Hunger games: Catching fire” tvingas barn slåss mot ­varandra. Det kan jämföras med vardagen för dagens arbetare med osäkra anställningar.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är annandag jul. Mellandags­rean har börjat. Du är ledig, kanske ska du åka till ett närbeläget köpcentrum och köpa en läsplatta eller byta bort någon dålig julklapp du fick.

Där, i köpcentrumet kommer du se att folk arbetar.

Inte alla, men många är unga. Inte alla men, allt fler har dessutom en otrygg ­anställning.

I dag ligger ungdomsarbetslösheten på över 20 procent, det kan ingen som följer svensk politisk debatt ha missat. Men att mer än hälften av de 15–24-åringar som faktiskt har ett jobb är i en tillfällig eller otrygg anställning är det färre som vet.

Vi kan ta ett exempel. Kafékedjan Espresso House har verksamhet från Trelleborg i söder till Valbo i norr, inte sällan i just köpcentrum.

Hur är det att jobba där?

Enligt en Sveriges Radio-granskning från i förrfjol så här: Du får äta din lunch på 15 minuter. Du får inte gå på toaletten under arbetstid. Om en kollega blir sjuk så ringer chefen inte in någon ersättare. Anställda har larmat om att de är underbemannade och får jobba övertid utan rätt ersättning.

Espresso House är inte unikt.

Sveriges hotell- och restaurangbransch består till hälften av ungdomar under 26 år. Fyra av tio anställda där har otrygga visstidsanställningar som staplas på ­varandra eller dag-till-dag-jobb.

Många anställs på nollkontrakt, där man inte har några schemalagda timmar, utan där det gäller att vara snabbast på att svara på ett sms från chefen för att få chansen att jobba. En tredjedel av dem som jobbar på hotell eller restaurang uppger att de har blivit nekade att ta rast.

Timanställd. Projektjobb. Arbetslös. ­Bemanningsanställd. Vikarie.

Så där ser svensk arbetsmarknad ut för många unga. Ena dagen är man utan jobb, andra är man i en tillfällig och otrygg ­anställning.

■ ■ ■

I sin bok ”Prekariatet: Den nya farliga klassen” – som nyligen kom ut på svenska – skriver ekonomihistorikern Guy Standing att en nyliberal ekonomisk politik och arbetsmarknadens globalisering har skapat en ny sorts samhällsklass – prekariatet.

Prekariatet är egentligen ett teleskopord bildat av de engelska orden för osäker och proletariat. Men till skillnad från den gamla arbetarklassen, proletariatet, som förväntades jobba på samma plats i 35 år och sedan falla i graven förväntas prekariatet ha ett liv av osäkra anställningar.

För Standing består prekariatet av tre ­undergrupper. Den första kommer ur den gamla arbetarklassen, men har aldrig fått uppleva de fasta jobb, den yrkeskarriär ­eller den yrkesstolthet som deras mammor och pappor hade. I stället är de hän­visade till timanställningar, bemannings­företag och vikariat.

Den andra består av migranter, gäst­­­ar­betare och papperslösa och den tredje är unga och välutbildade som trots avklarade studier och höga studielån inte möter ­annat än otrygghet.

■ ■ ■

Framför våra ögon växer en ny samhällsklass fram vars enda gemensamma nämnare egentligen är osäkerhet på ­arbetsmarknaden.

Det handlar om ett långsamt system­skifte. Det är rimligt att säga att hela idén om vad det betyder att vara ­anställd håller på att förändras.

I höstas lanserade Socialdemokraterna en app till smarttelefoner, en sorts väckarklocka där partiordföranden Stefan Löfven uppmanar telefonägaren att masa sig upp ur sängen och gå till jobbet.

– För mig är det här en härlig signal, för det är en signal om att du är behövd, säger Stefan Löfven glatt när alarmet går.

För Socialdemokraterna handlar kampanjen om att lyfta ungdomsarbetslösheten och arbetets befriande kraft. Lovvärt, förstås.

Men en del av kritiken mot den social­demokratiska retoriken om ”en lite jobbigare morgon, men ett mycket bättre liv” är inte svår att hålla med om.

Det är ju redan så att många människor kliver upp tidigt på morgonen – för att vänta på att chefen ska sms:a besked om hurvida man får jobba i dag.

I antologin ”Skitliv” berättas hur dagens otrygga arbetsförhållanden skapar otrygga liv för unga som har säljobb, som är undersköterskor eller jobbar inom restaurangnäringen eller tjänstesektorn.

Utan fast jobb, inget hyreskontrakt, inga lån att köpa en bostad för. Volvo, villa, vovve? Knappast. Själva livet skjuts på framtiden.

Om detta pratar svensk arbetarrörelse mycket lite.

– Varför jag kallar prekariatet för den ­farliga klassen är för att de är i strid med sig själva. Men samtidigt förkastar de den ­nuvarande politiken. De tror inte på social­demokratin, eftersom socialdemokratin ­inte talar till dem. De tror inte på nyliberalismen, eftersom de vet att nyliberalismen orsakade den här krisen, sa Standing när han intervjuades av Dagens ­Arbete

I dag finns det över huvud taget inget ­politiskt tryck i de här frågorna, ingen som pratar om otryggheten eller tar den på allvar.

I otryggheten växer ilskan, men den riktas inte mot ett sjukt system eller företagen, utan mot andra människor i samma ­situation. Enligt Standing är det här man kan hitta en av orsakerna till att höger­extrema missnöjespartier växer fram.

I en anmälan av filmen ”Hunger games: Catching fire” i Expressen drar kulturjournalisten Isabelle Ståhl paralleller mellan ­filmens blodiga dokusåpa, där barn tvingas slåss mot varandra, och vardagen för ­prekariatet.

■ ■ ■

I rädslan över att kunna bli av med jobbet får både solidaritet och medmänsklighet stryka på foten. Kroppshetsande och uppfodrande underhållning blir en distraktion, vi glömmer bort att det finns en värld bortom oss själva som går att förändra.

”Jag hoppas också att ’Hunger games’ får unga att inse att det finns större kamper som väntar oss än den för en bättre privatekonomi och en snyggare kropp. Kom ihåg vem den verkliga fienden är”, skriver Ståhl.

De unga och otrygga – prekariatet – är kanske framtidens klass. Men kommer de organisera sig och kräva sin rätt?

Om svaret är ja, då kan de förändra världen. Blir svaret nej kan det bli riktigt farligt.

För den tidiga arbetarrörelsen handlade det just om att organisera arbetarna, fostra, utbilda, skapa självmedvetande och kämpa för gemensamma mål.

Klarar man av att göra det igen?

Klart är i alla fall att Sverige ­behöver en arbetarrörelse som klarar av att organisera och förstå den nya ­underklassen.