ÅSIKT

Mellan klyftorna växer tystnaden

Stadsdelen Biskopsgården i Göteborg.
Foto: TT
Stadsdelen Biskopsgården i Göteborg.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Alla tjatar om skolan. ­Alla tjatar om vård. Men har vi bra utbildning? Har vi bra vård? Man behandlas som en siffra. ­Alla säger att de bryr sig om ungdomar men nu får ungdomarna på Gothia Cup inte sova i skolan för alla skjutningar och det finns inte ens en polisstation här”.

Ahmed bor i Göteborgsstadsdelen Biskopsgården och blev inför valet intervjuad i Sveriges Radios program ”Tendens”.

Människor som bor i Biskopsgården tjänar mindre, lever kortare liv, har kortare utbildning, är oftare arbetslösa och utsatta för våld än sina medmänniskor i stadens välmående villaförorter.

Klyftorna mellan fattig och rik har vidgats, både i Göteborg och i Sverige, under de åtta år som passerat.

Ahmed sa att han inte tänkte rösta i valet.

Om han faktiskt också lät bli så blev han del i de 14,19 procent av de svenska väljarna som inte röstade i riksdagsvalet.

Valdeltagandet i Sverige ökar, val för val. Men det finns saker som stör bilden. Utrikesfödda och människor som bor i glesbygd är inte alls lika benägna att gå till en vallokal och rösta.

I göteborgska Biskopsgården, där Ahmed bor, röstskolkade drygt varannan väljare. I val­distriktet Hermodsdal-Gullviksborg i Malmö röstade bara 48 procent av väljarna. I Haparanda Norra bara 61. I Sorsele valde drygt 27 procent att inte rösta.

Enligt statsvetaren ­Camilla Sandström, också hon intervjuad i ”Tendens”, finns det flera förklaringar till varför människor i glesbygd struntar i att rösta.

Urbaniseringen har gjort att rikspolitiken måste fokusera på storstädernas problem. Glesbygden hamnar utanför fokus.

Politiken – både retoriskt och praktiskt – handlar om storstäderna, och väljarna i glesbygd känner att det inte får ut något av att rösta eftersom ingen tar deras frågor på allvar.

Risken, säger Sandström, är att människor tappar förtroendet för det demokratiska samhället när de upplever att de hamnar på efterkälken.

I nya numret av tidningen ­Arbetet åker reportern Esref Okumus till Rinkeby, en stadsdel i nordvästra Stockholm. Här struntade varannan väljare i ­valet och Okumus söker svaret på varför.

”En del verkar ha fastnat i ett vi-och-dom-tänkande och struntar i att rösta som ett slags protest, medan andra är mest förbannade, på valskolkarna, ­eller på politikerna och medierna”, skriver han.

Ilskan. Besvikelsen.

Visst känner vi igen det?

Efter Sverigedemokraternas valframgångar har många sökt svaren på varför. Arbetslösheten, känslan av att landet dras isär, att man lämnats efter, dystra framtidsutsikter, försämrad välfärd har bland annat lanserats som förklaringar till varför så många valt extremhögern.

Det ligger mycket i det. Särskilt om man tänker sig att det är här en bättre politik skulle kunna mota den bruna vågen i grind.

Men kanske borde vi fundera på dem som inte alls röstar och deras bevekelsegrunder.

Det finns uppenbart människor som efterfrågar en annan sorts politik, utan att de för den sakens skull röstar på högerextremister.

Att nå dem och ­visa att politik gör skillnad blir en ut­maning för alla demokratiska partier.