ÅSIKT

Nu är det dags att bekämpa otrygghet

Tuff marknad  För många består den svenska arbetsmarknaden av tillfälliga och otrygga anställningar. Nu är det dags för regeringen att visa hur den tänker bekämpa denna otrygghet.
Foto: MAGNUS SANDBERG
Tuff marknad För många består den svenska arbetsmarknaden av tillfälliga och otrygga anställningar. Nu är det dags för regeringen att visa hur den tänker bekämpa denna otrygghet.
LEDARE

4 januari 2015. otrygghet.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Håller en ny samhällsklass – vars enda gemensamma nämnare är osäkerhet på arbetsmarknaden – på att växa fram i Sverige och västvärlden?

Det menar sociologen Guy Standing som genom flera böcker kommit att bli den som populariserat begreppet som ska beteckna denna samhällsklass: ­prekariatet.

Genom att slå ihop det engelska ­ordet för osäker, precarious, och proletariat har man fått ett nytt: prekariat. Men till skillnad från den lönearbetande arbetar­klassen som förväntades jobba på samma plats i några decennier för att sedan falla i graven förväntas prekariatet ha ett liv av osäkra anställningar ­innan de stupar.

Timanställd. Projektjobb. Arbetslös. Bemanningsanställd. Vikarie.

Så där ser svensk arbetsmarknad ut för många. Ena dagen är man utan jobb, andra är man i en tillfällig och otrygg anställning.

Enligt en LO-rapport från i fjol hade över 618 000 personer ett tillfälligt jobb det första kvartalet 2014. Det motsvarar 15 procent av arbetskraften. De tids­begränsade anställningarna har ökat med drygt 60 procent sedan 1990 – oavsett om man tittar på andel eller antal.

De otrygga jobben ökar överallt och bland tjänstemännen mellan 25–29 år har 27 procent en tidsbegränsad ­anställning. Men kvinnor, arbetare och unga är överrepresenterade.

Arbetarkvinnor har i högre grad än andra grupper otrygga anställningar och större svårighet att få ett heltids­arbete. En av fyra arbetarkvinnor har en tidsbegränsad anställning. Över hälften av arbetarkvinnorna arbetar deltid.

Fackförbundet Kommunal har rapporterat hur antalet anställda inom äldreomsorgen blivit 32 000 färre på fem år. Samtidigt har de visstidsanställda ­blivit 28 000 fler. De visstidsanställda tjänar sämre, jobbar fler delade turer, erbjuds sällan kompetensutveckling och har sämre förmåner än fast ­anställda.

På en heltid skiljer det så mycket som 3 400 kronor per månad mellan en visstids­anställd och en fast anställd.

Saknar man ett fast arbete tjänar man i regel sämre. Man har svårt att få ­hyreskontrakt och svårt att ta lån. Att ta ­semester blir svårt. Att sakna en fast ­inkomst på­verkar ens pension. Det ­påverkar ens föräldrapenning. Och det påverkar ens ­a-kassa. Drömmar om Volvo, villa, vovve får man stilla ­glömma.

Urholkad a-kassa, permanentad massarbetslöshet, lagar som gör det enklare för arbets­givare att anställa otryggt, färre fackmedlemmar och ­färre som omfattas av kollektivavtal gör sitt till för att utvecklingen går i den här riktningen.

Alla människor som saknar ett fast ­arbete är inte otrygga, men allt för många.

I slutet av förra året kunde Dagens Arena avslöja att 39 000 personer har haft olika typer av visstidsanställningar hos samma arbetsgivare i mer än fem år. Hela 14 000 av de visstidsanställda har varit hos samma arbetsgivare i mer än nio år. Siffrorna är hämtade ur en SCB-rapport som den förra regeringen beställde, men som innan årsskiftet ­landade på arbetsmarknadsdepartementet.

SCB-rapporten visar också att vård- och omsorgsyrken, skola, förskola samt handel är överrepresenterade när det gäller visstidsanställningar. Den visar dessutom att nästan 80 procent av de visstidsanställda egentligen vill ha en tillsvidareanställning.

Den förra borgerliga regeringen ­skapade 2007 en anställningsform som kallas allmän visstidsanställning. Det gjorde det möjligt att visstidsanställa under längre perioder än förr.

I minst åtta års tid har Sverige brutit mot EU:s lagstiftning om visstids­anställningar. I Sverige är det i praktiken möjligt att stapla sådana på varandra i all evighet. För detta har Sverige fått skarp kritik av EU och till och med hot om böter från EU-kommissionen, men den förra regeringen nonchalerade alla varningar.

Det är som om borgerligheten anser att vissa människor snarare är för ­trygga. I sitt valmanifest från i höstas lovade man att göra det möjligt att provanställa människor i ett helt år.  En provanställning kan sägas upp när som helst, utan att arbetsgivaren behöver motivera varför och utan att man kan få sin uppsägning prövad rättsligt.

Med extravalet avstyrt är det hög tid att regeringen presenterar ett program för hur den ska bekämpa otryggheten.

Det är dags att prekariatet – om vi nu ska tala om det – får veta vilka som står upp för ­deras ­intressen.