ÅSIKT

Kjell Larsson berättade för Palme om livet i förorten

Kjell Larsson hann inte skriva en bok om Palme. Han visade mig ett antal manussidor, det var en början; sen kom den hopplösa cancern.

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Alltför många socialdemokratiska politiker har försökt efterlikna Tony Blair. Men vem lärde Blair av? Den mannen dog nu, hyllad som ”nya labours farfar”: Roy Jenkins.

Brittiska journalister tävlar om vem som ätit längst lunch med Jenkins. Ingen är rädd att bli kallad Englands Fichtelius.

Då får väl jag avslöja att jag fick en intervju med Jenkins redan på 1960-talet, när han hade sin första ministerpost i en labour-regering.

Jag ville ju mest tala om hur han kunde skriva så bra. På ledaravdelningen hade vi den tiden två politiska favoritförfattare. Dels brittiske Jenkins och särskilt hans bok om gamle liberalen Asquith. Dels tysken Joachim Fest och hans Hitlerbok.

Hitlers motpol Churchill – han räddade Sverige också! – hann Jenkins få färdig en tusensidig bok om, men det märks att han var gammal och trött.

Ett nytt uttryck lärde jag mig: ”tail-end Charlies” – för sådana partiledare som misslyckas när de efterträder en stark, långlivad föregångare. Som Anthony Eden efter Churchill.

Vad har vi för exempel i Sverige? Folkpartisten Sven Wedén efter Bertil Ohlin. Moderaten Ulf Adelsohn efter Gösta Bohman. Karin Söder efter den store bondeledaren Fälldin.

I går skrev Bengt Göransson – som Olof Palme gjorde till kulturminister – här på kultursidan om Fichtelius–Persson. Han varnar för att ”mitt parti” anpassar sig till tv:s krav på att politiken ska vara kul underhållning.

Valåret 1979 hade jag själv ett avtal – ej hemlighållet – att följa den socialdemokratiske partiledaren inifrån. Efteråt tyckte jag att Palme och kretsen kring honom ständigt hade överdrivit massmedias och framför allt tv:s betydelse. Det viktiga var för fan politikens innehåll!

Jag var blåögd. Det ”hårdkommersialiserade samhället”, som Göransson ser nu, var redan på väg.

Fast jag tror aldrig någon tv-utfrågare pressade Palme på vilket djur han ville vara.

Kjell Larsson hann inte skriva en bok om Palme, vars närmaste medarbetare han var i så många år. Han visade mig ett antal manussidor, det var en början; sen kom den hopplösa cancern.

Kjell finns med nästan lika mycket som Palme i reportageboken som jag i alla fall fick färdig. Nu tänker jag särskilt på vad jag hörde honom säga efter ett av Palmes stora möten, det var i Östersunds sporthall:

”Jag stod uppe på läktaren. Jag såg Olof långt där nere i talarstolen. Framför den enorma kulissmålningen av Storsjön. Jag tyckte han såg så liten ut. Han var ensam mitt bland alla människorna.”

På torsdag begravs Kjell Larsson. Kyrkan intill Palmes grav, och det slår mig: båda blev 59.

När jag först träffade Kjell, på 70-talet, var det ingen kyrka eller andra högtidligheter. Han bodde fortfarande i Vårby Gård, långt ut med tunnelbanan. Vi var båda just frånskilda men hade barn i skolåldern. Kjell kunde laga annat än fiskpinnar. Jag kunde åtminstone mata skivspelaren.

Sen var det att packa för nästa Palme-turné. Mellan valmötena berättade Kjell senaste nytt från Vårby Gård. Palmes öron stod spetsade. Verkligheten i förorten!

Nu vid jul när Kjell dog kom jag speciellt ihåg det här:

En av hans grannar i hyreshuset där ute var funktionär i den lilla Sovjettrogna utbrytargruppen apk. En dag, berättade Kjell, ringde han på och undrade om Kjell, så sosse han var, ville delta i deras riksdagsgrupps julfest. När blir det, sa Kjell lite förvånad. Nu inne hos mig, sa grannen och så gick de över till hans kök där riksdagsgruppen, tre personer stark, satt med julmat och dricka.