ÅSIKT

Vilket exotiskt land – bara någon timme från oss

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

I dag val i Finland, och jag kan inte vara där. Men telefonen går varm till T i Helsingfors.

I Finland är det alltid vinter när de röstar. Svenska sensommarval ses som vekliga.

– Minns du valet då vår justitieminister försökte stjäla din pälsmössa, säger T.

Jo, och en gång när jag lämnat mössan i Stockholm blev jag uppläxad av Svenska Dagbladets Finlandsveteran:

– Man kan inte åka till ett finskt val utan pälsmössa! Här blir kallt och långdraget innan det blir ny regering. Till skyttegravarna!

T talar mest om hur Lipponen, den socialdemokratiske statsministern, anklagats av oppositionen, det stora centerpartiet, att stödja Bush. Varefter alla ledarskribenter försvarade statsministern. Känns det igen?

Jag har via finska tv-kanalen åtminstone kunnat kasta en blick på deras partiledardebatt. Det tog en stund innan jag kunde skilja den nya kvinnliga centerledaren från programledaren. Lipponen såg ut som om han kom direkt från en av sina hårda simningar. Som jag minns honom från bastukvällarna här ute på Bommersvik.

– Det är hans nya frisyr, säger T. En av valfrågorna är vad den betyder.

Mars 1966 åkte jag över för mitt första riksdagsval. Normal snöstorm över Helsingfors. Finland hade som vanligt ödesmatch i hockey-VM.

Jag påminns när jag nu läser Pekka Tarkkas stora – alltför stora – biografi om Pentti Saarikoski. Det poetiska underbarnet som hoppade in som riksdagskandidat för kommunisterna (”folkdemokrater” hette de det året).

Nu återfinner jag mitt valreportage ur Aftonbladet i Tarkkas bok. Helsingfors mässhall hade varit full av åldrade kommunister, som underhölls av dragspelare och charleston-balett. (Hade Moskva godkänt det?) Men mest hade de applåderat när deras unge poet, stående mellan väldiga blåvita fanor, läste sin specialskrivna dikt ”Jag lämnar dem inte i fred”.

Pentti översatte den åt mig efteråt på American Bar (så kunde en bar heta långt före Bush). Därefter började han dela ut valbroschyrer till de lokala gästerna tills barmästaren definitivt slutade servera oss.

Stackars Pentti dog tidigt, efter alla dikterna och barerna. Finlands kommunister bytte namn igen och kunde komma i regering med både socialdemokrater och höger, ”regnbågskoalition”.

Den kommer de att fortsätta med efter dagens val, och så fortsätter Finland i EU, EMU och kanske ända in i Nato.

Vilket exotiskt land, bara någon timme från oss. Och vi skriver alltmer sällan om det och översätter allt mindre av vad de skriver.

En vacker dag är T och mina andra svenskkunniga kontakter borta.

Ungefär det försökte jag framföra redan den gången jag var på audiens hos Finlands legendariske president Kekkonen.

– Bra, sa gubben. Skriver inte tidningarna i Sverige om Finland betyder det att vi inte har några problem.

Tillbaka till det stora kriget. Det är så långt borta att man kan dra till med vad som helst.

Krigets första offer sägs rutinmässigt vara sanningen. Vad är då förkrigstidens offer?Jag säger: Utrikeskommentaren.

Ju längre detta märkliga tillstånd råder, desto mer måste också våra bästa kommentatorer trampa vatten.

TV-Aktuellts Stig Fredrikson hörs flera gånger i rad säga att Frankrike vill ”sätta ner foten” genom veto i FN. Nästa gång kommer han att säga hög svansföring.

I radions Godmorgon, världen säger den normalt kloke idéhistorikern Sverker Sörlin att amerikanerna ständigt varit i krigisk position. Jaha, de startade väl världskrigen också?

Nu stänger jag av utrikesskvalet och går till min egen favoritkommentator. Det är i början av romanen om den tappre soldaten Svejk där han sitter på krogen Bägaren och gör prognosen:

– Det blir krig, mer säger jag inte.

Dieter Strand