ÅSIKT

Detta folk vill tydligen inte tillhöra Europa

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Bo Lundgren var, säkert till sin egen överraskning, bäst. Sen kom Leijonborg. Sen Maud Olofsson.

Alltså 2-1 till ja-sidan.

Så såg jag partiledardebatten i tv, otroligt nog annonserad som den enda inför folkomröstningen. (Berner har väl tagit alla programpengarna.)

Och två dagar senare kom ännu en opinionsmätning med stor övervikt för nej.

En av mina bekanta, med placering i socialdemokraternas valhögkvarter, försöker lugna med att de mer röstningsbenägna borgerliga väljarna kommer att rädda ja-sidan. Men ute i den så kallade landsorten, där jag rört mig några vårveckor, leder nej tydligt. Överallt – snabbköp, bensinmackar, busshållplatser och framför allt lokaltidningarnas insändarsidor – hör man anti-EMU. Eller anti hela Europa.

Priset tog en man på en lunchservering i Karlstad som sa att med EMU skulle det bli som när Väst- och Östtyskland fick gemensam valuta – Sverige skulle få samma höga arbetslöshet som östra Tyskland.

Detta svenska folk vill helt enkelt inte ha mer att göra med detta Europa.

Vad kan vi, världens främsta land, nedlåta oss till att tillhöra? Röda korset? Eurovisionsschlagertävlingen?

På landets nationaldag såg jag inte kungen bland flaggorna. Men jag såg kungens föräldrar.

De finns på en bild i historikern Gunnar Richardsons nya bok ”Hitler-Jugend i svensk skol- och ungdomspolitik”. Arvprinsparet Gustav Adolf och Sibylla fotograferades bland nazistiska uniformer och hakkors i ett ”gemenskapsläger” i tyska Stralsund, anordnat av nazisternas ungdomsorganisation. Svenska scouter med svenska fanor syns också bredvid hakkorsen. Det svenska prinsparet ser leende på.

Det är sommaren 1937, kort innan Hitler skickade sin lägerungdom ut i världskriget.

Det var inte enda gången någon från det svenska kungahuset uppvaktade Hitler-regimen. Var gång man nämner det, brukar någon besserwisser höra av sig och säga att hovet inte hade sådana kontakter utan godkännande av Sveriges regering, ledd av socialdemokraten Per Albin.

Då svarar jag: Så mycket värre.

Richardson har gott om exempel på nazibeundran också bland svenska politiker och politiska skribenter. Ta en artikel i Skånska Dagbladet, juli 1939. Den hyllar den moraliska upprustningen i Berlin efter Hitlers maktövertagande:

”Som genom ett trollslag försvunno som bekant de tallösa bordellerna, den väldiga hären av prostituerade, de homosexuella glädjegossarnas ohyggliga bataljoner.”

Och de svenska böndernas – i dag centerns – huvudorgan tyckte Sverige borde lära av nazisternas ungdomsuppfostran ”till en renare och stramare livsföring, som sannerligen hela världen har anledning att avundas Tyskland.”

Till sist blev det ändå inte så mycket av den nazistiska påverkan inom svensk skolpolitik. Professor Richardsons forskningar visar att demokratin och framför allt folkrörelserna stod emot.

Vilken musikstad, Stockholm.

Till det utsålda Konserthuset kommer inom loppet av ett år två av mina absoluta pianofavoriter: Alfred Brendel och Murray Perahia.

Den ene med gamla centraleuropeiska rötter, den andre spanskamerikan. Båda stora Mozarttolkare, det viktigaste vid mina skivköp. Men vad är det mer som förenar dem? Ingen bravur, inga stora gester, ett skeptiskt allvar mitt i strålkastarljuset.

När jag häromkvällen såg Perahia, nedtyngd av flera aktuella priser, tänkte jag: Att det ens är tillåtet för en amerikan att låta bli att le en enda gång.

Sen skulle man klara musikrecensenterna efteråt, inklusive den snårigaste av dem (Anderberg i DN). Men i Svenskan var det glasklart: ”årets höjdpunkt”.