ÅSIKT

En hotad politiker springer för livet

”Den ene politikern efter den andre vittnar om hot”

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Ingvar Carlsson sitter i tv för att tala om sina memoarer om statsministertiden. Var det inte svårt att alltid behöva ha livvakt, frågar K G Bergström som också är i memoaråldern. Hade Anna Lindh haft livvakt hade hon klarat sig, svarar Carlsson sammanbitet.

För mig är han en gammal studentkompis från Lund. Varför skulle andra ha något emot honom? Men det fanns hot även mot en diskret politiker som Ingvar Carlsson. Ibland, när man reste med honom, fick man höra om hoten och skrev något om dem. Oftare vädjade hans medarbetare att man inte skulle skriva, polisen ville inte, det skulle inspirera till nya hot.

Jag fick en gång veta i förtroende att hela Sveavägen 68, det socialdemokratiska partihögkvarteret, utrymts efter bombhot. Jag fogade mig och skrev inte om det.

Det var kanske fel.

I radions Tendens hörde jag i veckan den ene vanlige lokalpolitikern efter den andre vittna om hot som de och deras familjer utsatts för. Till sist hade flera hoppat av från politiken. Demokratin förlorar.

Radion bredvid sängen stod på, som den brukar, medan jag väntade på att sömntabletten skulle verka. Jag blev klarvaken när jag hörde ett kommunalråd på stilla småländska berätta om en man som flera gånger hotat honom i telefon. Det kunde han väl överleva.

Men en kväll när kommunalrådet tänkte jogga av sig lite i elljusspåret dök mannen upp där ? och sprang med ? någon meter bakom hans rygg ... kilometer efter kilometer ...

Det var förstås värre förr och i andra länder. Också demokratier.

Flera hundra politiska mord begicks i Tyskland under ett enda år, 1922. Ett av dem drabbade landets utrikesminister, Walther Rathenau, som jag skrev om förra söndagen, tyvärr med fel årtal.

Nu, efter Anna Lindh, står det med jättebokstäver MORD över tyska Die Zeits annars sansade förstasida. Men det visar sig handla om ett arton år gammalt tyskt mord som klarats upp med hjälp av DNA-tekniken som vi nu alla ska ställa vårt hopp till.

1922 hade även Finland politiskt mord, påpekar Matti J Korhonen i ett mejl. Inrikesministern Heikki Ritavuori sköts. Han var högerman så man misstänkte kommunisterna.

Mördaren visade sig vara en psykiskt sjuk man av adlig släkt.

Några av de hårdaste hoten i Sverige har riktats mot Bonniers, det ser man i Per Gedins nya bok om förläggarfamiljen. ”En kula eller ett knivhugg i ryggen” hotades huvudmannen Karl Otto Bonnier med i ett av många anonyma brev under det särskilt antisemitiska 1930-talet.

– Står det något i boken om att Bonniers tidigt skänkte pengar till Brunnsvik, frågar en kollega som förut var lärare på den anrika LO-skolan.

Kan jag inte hitta. Men det stämmer in i bilden av den upplyst liberala ägarfamiljen. Det var ju en tid då socialdemokrater och liberaler kunde samarbeta. Karl Otto stödde ekonomiskt både Hjalmar Branting och Torgny Segerstedt.

Det blev han naturligtvis också hotad för.

Veckan slutade med rapport från Bokmässan om att bokläsandet går upp trots att bibliotekslånen minskar.

Det var väl därför jag på Medborgarplatsens bibliotek omedelbart kunde hitta Stefan Chwins ”Hanemann” som det talats så mycket om under mässans polska tema.

Jag slukar den lilla romanen om en tysk som vägrade lämna Danzig efter kriget när det blev Gdansk. Och så tänker jag på sensommardagarna när Leszek och jag gick där nere längs hamnkanalen, just där andra världskriget en gång startade, och vi talade om våra tyska och polska historier.

Snart är de i samma union.

Dieter Strand