ÅSIKT

Min arbetare i USA struntar i politiken

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Arbetarna tågade inte på USA:s gator första maj. Allra minst under röda fanor.

Ändå var de tidigt ute en gång. Gruvarbetare och järnvägare långt bort i Klippiga bergen var fackligt organiserade tio år innan svenska LO bildades.

Det blev blodiga sammanstötningar med gruvägarnas strejkbrytare, ibland med regelrätt militär.

USA har aldrig varit närmare ett klasskrig än kring 1900, skriver Anthony Lukas i sitt väldiga arbete ”Big trouble”.

Det fackliga USA fick ytterligare ett uppsving under 1930-talsdepressionen och Roosevelts lätt socialdemokratiska presidentskap.

Men i dag, ett halvår från ett presidentval, visar facket i USA sjunkande siffror – för tjugonde året i följd. Endast tolv procent av arbetskraften är fackligt organiserad, i den privata sektorn är siffran ännu lägre.

Högst är den fackliga anslutningen i offentlig verksamhet, som lärare, poliser, brandmän.

Och AFL-CIO, USA:s motsvarighet till LO, har allt svårare att få medlemmarna med sig i politiska val.

(Inte olikt LO, trots att vi rutinmässigt sägs ha världens starkaste fackföreningsrörelse.)

Bland presidentkandidaterna satsade AFL-CIO först på Gephardt, sen på Dean, nu har de någorlunda enats om Kerry. Via internet – www.aflcio.org – kan man följa den fackliga Bush-kritiken.

Vita huset verkar i gengäld sällan bekymras av fackliga krav. I Bush-medarbetaren David Frums rätt avslöjande inifrån-bok ”The Right man” nämns arbetsmarknadsdepartementet bara en gång. Som det minst betydelsefulla.

vare sig det blir Kerry eller Bush i november kan det bli problem för löntagare i andra länder. ”USA blir troligen än mer protektionistiskt, oavsett hur valet avgörs”, skriver arbetsmarknadsrådet på Washington-ambassaden till Sveriges näringsminister i en rapport som jag fått läsa.

Man kastas några årtionden tillbaka då fackligt organiserade amerikaner direkt demonstrerade mot en socialdemokratisk regeringsrepresentant. När Olof Palme 1970 reste i USA följdes han överallt av demonstranter från hamnarbetarförbundet. ”Palme go home” stod det på deras plakat. Eller ”America – love it or leave it”. Och de krävde bojkott av svenska produkter som Volvo och Saab.

Det var när Palmes kritik av Vietnamkriget var som hårdast. Till mig sa han att demonstranterna var lejda av någon högerorganisation, nyktra var de väl inte heller.

– De är inte representativa för USA:s arbetare, sa Palme.

Men många arbetare – USA:s berömda ”hard hats” – hade röstat på konservativa politiker och fortsatt krig i Vietnam.

Som nu i Irak. Inklusive djävulska fängelser (som amerikanerna hade också i Vietnam).

Jag försökte ändå pressa Palme på hur han, ledaren för ett arbetarparti, kände det att få demonstrerande och buande arbetare emot sig.

– Det är inte mitt jobb att frälsa den amerikanska arbetarklassen, fräste Palme tillbaka. Och många amerikanska fackförbund som är konservativa utrikespolitiskt är radikala i inrikespolitiken.

Eller också, tänker jag nu, går de amerikanska arbetarna inte alls att klassificera politiskt (som de svenska alltmer?).

När jag hade en liten tjänst på ett universitet i USA hyrde jag rum av en bilarbetare. Han sa inte ett ord om politik, men opera ville han tala om. På kvällarna hörde jag hans operaskivor genom väggen i den gamla träkåken. När det var politik på tv stängde han av.

Om Sverige ville han inte heller höra något politiskt. Det enda han gång på gång återkom till var:

– Tänk att du hört Birgit Nilsson live!

Dieter Strand