ÅSIKT

Tänk om valet gällde vem som skriver bäst

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det var omöjligt att röra sig i New York utan att stöta på en demonstration mot kriget.

De kom nedför en av avenyerna med poliser omkring sig. De delade ut flygblad till shopparna som trängdes med sina meterhöga påsar utanför varuhusen. En del flygblad uppmanade väljarna att strunta i det här valet, att inte ens rösta på den demokratiske kandidaten som ”ett mindre ont”.

– Demonstranter, hörde jag en kvinna stöna utanför Saks varuhus. Dom är en pest.

Det var inte häromdagen i New York, när de demonstrerade mot den republikanske presidenten och hans krig i Irak. Det var över tre årtionden sedan, då de var minst lika många som demonstrerade mot en republikansk president och hans krig som då pågick i Vietnam.

Hur det slutade? Den republikanske presidenten –

Richard Nixon hette han – blev lätt omvald. Och kriget fortsatte.

Jag kan ha sett John Kerry bland demonstranterna på 70-talet. Han gick ofta i de främsta leden, fortfarande i gamla uniformsplagg.

Han hade kommit tillbaka från Vietnamkriget som medaljerad löjtnant. Efter fyra månader på patrullbåt bland fiender längs Mekongfloden hade Kerry kommit fram till att den amerikanska krigsinsatsen var ett enda stort misstag. Åter i USA sa han det på demonstrationer med andra desillusionerade veteraner, till sist fick han upprepa sin kritik inför senatens utrikesutskott: Hur ska ni säga till en man att han är den siste som måste dö för ett misstag?

Det gjorde Kerry till ett allt mer omtalat namn, och 1972 ställde han upp i kongressval i hemstaten Massachusetts. Men han förlorade mot en republikan som utmålade Kerry som en dålig patriot.

Greppet känns igen inför presidentvalet nu, när det handlar om ett nytt krig.

Nu hör jag den alltför stele, ofta högtravande Kerry, tala i den här valkampanjen. Då går jag tillbaka till vad han skrev medan han var i kriget.

Om det gällde att välja presidentkandidaten som skriver bäst skulle saken vara klar.

Kerry förde en egen krigsdagbok i Vietnam, en del läste han in på band. Det finns återgivet i historieprofessorn Douglas Brinkleys bok om Kerrys krigskommendering, ”Tour of duty”.

Läs Kerry på Mekongfloden en natt 1969:

”På andra sidan floden, kanske femtio meter bort, kunde vi se byborna röra sig bland sina hyddor, upplysta av eldarna som brann överallt. Den speciella lukten av brinnande ved kom drivande ner mot oss. I hela Vietnam luktade det likadant. Det var en lukt som fick en att tänka på fattigdom och gammal mat och marken som de sov på om natten, och den fick mig att känna mig mycket ren och på fel plats på jorden.”

Den unge löjtnanten hade läst sin Hemingway. Sedan tänker jag på den bästa skönlitterära boken som kom ut av amerikanernas Vietnamkrig, också av en före detta löjtnant, Tobias Wolffs ”I faraos armé”.

Jag går till hyllan och slår upp stället som påminner om Irak i dag. Där Wolff skriver att amerikanerna inte dog i hundratal under öppna slag: ”Vi dog en i taget, liksom i förbigående.”

Det finns ett ställe i Kerrys krigsdagbok man inte kan glömma. De gick med patrullbåten rakt in i ett mangroveträsk där det rapporterats fiender. Kerry vadade mot land med sitt vapen höjt över vattnet, när båtens utkik ropade att en vattenorm var på väg mot honom.

– Shoot the motherfucker, ropade Kerry.

En salva från ett amerikanskt automatvapen slet ormen i bitar, och andra salvor slet vietnameser eller amerikanerna själva i bitar.

Kriget bara fortsatte och i Washington satt presidenten kvar.

Dieter Strand