Aftonbladet
Dagens namn: Ellen, Lena
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Jag skålar för freden med ryska veteraner

   Drar ihop sig till det största fredsfyrverkeriet i Moskva. Början av maj. Segerdagen i stora fosterländska kriget, som ryssarna säger.

Det första stora fyrverkeriet, segerdagen 1945, fick författaren Lev Kopelev höra på avstånd eftersom han satt i fängelse. Han hade varit major i sovjetiska armén och deltagit i slutstriden om Berlin. Men just före krigsslutet blev han arresterad av sina egna, beskylld för att ha visat förståelse för fienden – en vanlig anklagelse på Stalins tid också mot Sovjetmedborgare som bara råkat hamna i tysk fångenskap.

Anne Applebaum visar i sin nya skakande bok om Gulag-lägren att de växte mest åren efter det att Sovjet vunnit kriget – över 2,5 miljoner fångar.

Det talade vi inte om – vi borde gjort det! – när jag själv träffade sovjetiska krigsveteraner på ett fredsjubileum långt före 60-årsdagen.

Några av de 2 000 bönderna på kolchosen Kirov, några mil från Vitrysslands huvudstad Minsk, hade dukat fram för långlunch med några gäster som var journalister från Västeuropa.

 

Bönderna runt bordet hade kortklippt hår och röda nackar. De såg ut som gamla svenska bondeförbundare. Men alla hade världskrigets medaljer i guld och rött på sina mörka söndagskostymer och en hade fått vänstra handen bortskjuten under marschen mot Berlin. Han viftade med en tygklädd stump medan han tog mat och vodka med handen som var kvar.

Bredvid honom satt en oskadad traktorförare i min egen ålder. Han hade ju inte varit med mot Berlin, men hans far hade stupat där, ”någonstans i Preussen”, på världskrigets sista dag. Den 8 maj 1945.

Ordföranden i kolchosen, en fyrkantig liten bonde i 60-årsåldern, höjde sitt glas för det första skåltalet:

”Hit kom en annan gäst 1941. Hitler kom hit som objuden gäst. Han brände våra byar. Han trodde att han på två månader kunde besegra ett helt folk. Jag skålar för att vi kunde besegra fascismen samt för fred och vänskap.”

En annan av de äldsta bönderna reste sig med sitt glas. Hans bröst klirrade av medaljer när han stod upp.

”Jag tackar vår regering och vårt kommunistiska parti för att de inte glömt oss veteraner”, sa han.

Han satte sig och de tio me-daljerna klirrade. För mig räknade han upp vad de betydde, snett uppifrån bröstet och nedåt kavajslaget:

1) Ärans Orden, 3:e klassen, för övergången av Oder 1945, ingenjörstrupperna, 174:e divisionen.

2) Stormningen av Danzig 1945.

3) Stormningen av Königsberg 1945.

4) Stalins bild, för segern över Hitler-Tyskland.

5) Fredsjubileet 1945–65, i guld.

6) 100-årsminnet av Lenins födelse.

7) 50-årsminnet av Röda arméns grundande.

8) 20-årsjubileet av Vitrysslands befrielse.

9) Ledamotskap i distriktets lantbruksstyrelse.

10) 20-årsjubileet av segern över fascismen.

 

De gästande journalisterna från väst ska tacka för maten. De har inga ordnar, men nästan alla deras länder var allierade med ryssarna under kriget:

1) En skotte stod upp och talade om brittiska konvojer till Murmansk och tackade för hjälpen.

2) En fransman talade om sin mormor som suttit i tyskt koncentrationsläger.

3) En grek sa att han kände sig hemma här, för han slogs också med partisaner mot Hitler.

4) En norrman tackade ryssarna för hjälpen med befriandet av Finnmark.

5) En tysk, som varit både i Hitlers fängelse och Hitlers armé, tackade under viss rörelse för befrielsen från nazismen.

 

Till sist måste jag stå upp och tala om att Sverige faktiskt också varit i krig en gång. Då kom till exempel Karl XII just här igenom Vitryssland och tog maten för bönderna och brände deras hus. Sen började vi lägga av med krig.

Och bönderna på kolchosen Kirov skrattade och alla skålade för att alla ska ha lika lång fred som svenskarna.

Dieter Strand
Senaste TV-klippen
SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler
Om Aftonbladet