ÅSIKT

Seniorerna gör allt för hotad skog

BESKYDDARNA Olov och Kristina Söderdahl, 78 och 77 år gamla, är den hårda kärnan i ”Bevara Ojnare”. De var med när föreningen bildades och Olov är fortfarande ordförande.
Foto: KARL MELANDER
BESKYDDARNA Olov och Kristina Söderdahl, 78 och 77 år gamla, är den hårda kärnan i ”Bevara Ojnare”. De var med när föreningen bildades och Olov är fortfarande ordförande.
LEDARE

27 juli 2013

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Nya folkrörelser

För ett år sedan var det full cirkus här i Ojnareskogen.

Politikerveckan i Almedalen hade just avslutas och det är möjligt att Nordkalks informationsstab hoppades på en lång och sommarslö semester­månad.

Mitt i juli började bolaget hugga ner träd i skogen några mil norr om Visby. Planen var att bereda plats för ett kalkbrott samt ett nio kilometer långt transportband rakt genom skyddsvärda ­naturen. Men bolaget underskattade styrkan i en riktig folkrörelse. En sådan slöar aldrig till.

Mitt i sommarvärmen gick larmet från person till person. Fältbiologerna tog sina tält och lämnade Almedalen för slå läger i Ojnare.

Aktionen spred sig via Twitter och ­Facebook och allt fler demonstranter strömmade till ­skogen. Grannar, ­bönder och boende. Barnlediga ­mammor och tillresta miljöaktivister. De yngre slog läger medan de äldre kom med mat.

Stor polisstyrka anlände

Det här var en strid de inte tänkte förlora. De skulle skydda Ojnare.

Aktivisterna tog över skogen och ­bolaget kallade på polis. 70 poliser skickades ner från Stockholm med ­hundar, hästar, hjälmar och allt.

Konfrontationen blev oundviklig.

Vad polisen inte visste, var att den hårda kärnan i aktionen bestod av pensionärerna Olov och Kristina Söderdahl, 78 och 77 år gamla. Att det var de som stod där tillsammans med de andra ­demonstranterna under den hovrande helikoptern.

– Vi bad dem ta bort helikoptern så att vi kunde höra vad poliserna sa, men de gav sig inte. De var så dåligt ­förberedda. De trodde att vi var några farliga aktivister ... säger Kristina.

Aktionen blåstes av till slut när det kontrakterade skogsbolaget som ­ut­förde röjningen drog sig ur.

Men givetvis började historien långt innan fjolårets sommarstrid i Ojnare­gläntan.

Kanske började den med gaffelfibblan. Den spensliga gula blomma som bara återfinns på Öland och norra Gotland. Den är rödlistad och starkt hotad, men den växer fortfarande i Ojnare­skogen.

Här finns också gotlandssnok, kungsörn, havsörn, nattskärra, ängshök och falsk gullskivlav. Alla är skyddsvärda arter, men det är gaffelfibblan som väcker Olovs allra starkaste känslor.

Han är nämligen oerhört intresserad av blommor. Egentligen är han uppvuxen längre söderut på Gotland där jorden är fetare, men sedan många år har han sitt hus i utkanten av Ojnare.

– Jag trivs bättre här uppe där naturen är kargare och har sin alldeles särskilda växtlighet.

Det var också därför han reagerade när Nordkalk 2005 tillkännagav att ­bolaget ville bryta kalk i den känsliga miljön. Han och hans grannar oroade sig också för vattentäkten i Bästeträsk och tillsammans bildade de föreningen Bevara Ojnareskogen redan efter Nordkalks första informationsmöte.

Tyst från politikerhåll

Till en början var de väl ett hundratal, men allt efter som striden trappats upp har medlemmarna strömmat till. Olov startade föreningen och är alltjämt dess ordförande trots att ryktet säger att det mest är nedresta unga stockholmare som bråkar i skogen. Sedan är Olov ­givetvis bara glad över de fältbiologer och skogsmullar som tältade i skogen hela sommaren. Till och med Greenpeace kom ju ner sista dagarna och ­kedjade fast sig vid skogsmaskinerna. 

Politikerna, däremot, de har Olov ­eller Kristina inte hört mycket ifrån.

– Jo, några miljöpartister på lokal­planet har ju varit väldigt engagerade ... men annars har det varit tyst.

De har försökt påverka de andra partierna utan större framgång. Olov säger att han förstår att många gotlänningar är rädda om jobben, men menar att det är en fråga om perspektiv. Han har haft anledning att fundera över den traditionella motsättningen mellan tillväxt och miljö.

Redan på 1960-talet engagerade Olov sig för miljön sedan han lyssnat på föredragshållare som socialdemokraten Hans Palmstierna. Det har gått snart ett halvt sekel sedan Olov läste Palmstiernas bok ”Plundring, svält, förgiftning”.

Ny miljöprövning efter dom

Det var en flammande miljöskrift som väckte många, men Hans Palmstierna blev utfrusen och illa sedd i partiet. Sedan dess har miljörörelsen vuxit sig stark, men den går fortfarande sin egen väg. Striden i Ojnare visar att motsättningarna inte gått att över­brygga.

Olov och Kristina går ner till gläntan där allt hände för ett år sedan. Fält­biologen Maria Tranvik, lantbrukaren ­Bertil Ström och Robert Svensson från organisationen Skydda skogen möter upp. De går runt i resterna av skogs­röjningen. Miljöprövningen av kalkbrottet har börjat om från början efter en dom i Högsta domstolen. De har i alla fall fått en frist.

De pratar om vattnet i Bäste­träsk strax intill. Öns vattenförsörjning kan vara hotad.

Sedan böjer Olov sig ner och kupar handen runt en liten växt precis ­bredvid traktorspåren. En gaffelfibbla. Den är visserligen utblommad, men fort­farande vid liv.