ÅSIKT

Sonen psykotisk och maken har alzheimer

När sonen fick sin första psykos hade han just lämnat gymnasiet. Det har gått mer än 25 år sedan dess och hans mamma oroar sig för framtiden.
Foto: Colourbox
När sonen fick sin första psykos hade han just lämnat gymnasiet. Det har gått mer än 25 år sedan dess och hans mamma oroar sig för framtiden.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Snart 80-åriga Marianne vårdar sin tidvis psykotiske son och sin alzheimersjuke man. Varje dag springer hon mellan sonen och maken i en cirkel som aldrig tar slut.

Kristdemokratiska äldreministern Maria Larsson skulle kalla henne en kärleksfull anhörigvårdare och självklart känner Marianne stor kärlek till sin man och sitt barn.

Hon är bara rädd för den dagen hon inte orkar mer.

Jag träffar henne på ett kafé i en mindre stad någonstans i Sverige. Hon är liten och snabb. Vacker. Hon berättar att sonen har varit sjuk i mer än 25 år.

Växlar snabbt

– Han hade just gått ut gymnasiet med högsta betyg när han fick sin första psykos. Sedan dess har han haft många psykoser, hans sjukdomstillstånd växlar snabbt. Han äter många mediciner som ger svåra biverkningar och funktionsnedsättningar som innebär att han måste ha hjälp med i princip allt.

– Min son förlorade allt när han blev sjuk, studier, arbete, vänner, kärlek, villa, Volvo och vovve. Han kunde inte spela fotboll, inte dricka öl och snacka med sina kompisar. Han kunde inte resa, inte bilda familj.

– För honom blev livet bara sömnlöshet, ångest och återkommande vårdvistelser i lugubra miljöer.

Gav upp karriären

För Marianne var det självklart att ta hand om sonen. Hon gav upp sin egen karriär, det är inte något hon beklagar utan bara konstaterar.

Då är hon snarare rädd för vad som händer om hon dör.

Sedan några år vårdar hon också sin alzheimersjuke man. Hon beskriver honom som en riktig gentleman, men mycket han gör bli bakvänt numera och alltmer betungande för Marianne.

Marianne och hennes förra man turas om att passa sonen så att Marianne också hinner ta hand om sin man. Nej, hon trodde inte att hennes ålderdom skulle bli så här.

Men Marianne får alltså, nästan 80 år gammal, varje dag springa mellan sonen och maken, rädd att någon av dem ska fara illa. Hon cyklar mellan apoteken för att få tag på alla mediciner som försvann med apoteksreformen.

Potenta mediciner

– Min son får olika märken varje gång och förstår inte vilken tablett som är vilken. Apoteksreformen var nog bra för dem som har huvudvärk, men för svårt och långvarigt sjuka har den inte underlättat.

Marianne har sett psykvården rustas ner, läkarna som ständigt växlar. Sjukgymnasten som försvann. När psykosen kommer är det snabba intagningar och sedan hem igen med en ny påse potenta mediciner som hon har att hantera. För några år sedan besökte hon ett gruppboende där sonen kunde få plats, men vände i dörren.

– Han som redan hade förlorat allt skulle inte behöva bo så. När det gäller psykvården finns det ingen valfrihet, på lite sikt skulle jag önska att han fick ett boende som i varje fall låg närmare mig. Men om ett tag. Inte än.

– Jag skulle också önska att min man fick mer hjälp, men hemtjänst går inte. Då kommer 30 olika personer och då blir han bara stressad och ännu mer förvirrad.

Rösta för Marianne

Marianne tittar på klockan. Bara det faktum att hon kan sitta och fika med mig är unikt, hon har fått pussla med passningen för att komma ifrån. Kommer hon att orka? Hon svarar att hon inte vet. Men hon önskar att samhället kunde ge henne några fler egna timmar. Att det fanns mer kontinuitet i vården så att hon inte alltid måste vara där.

Ibland tycker hon att situationen blir övermäktig. Hon mejlar mig på tidningen och vill diskutera behovet av samhällsförändring, hon menar att det är nödvändigt att rikta mer uppmärksamhet mot de allra svagaste.

Men det blir ingen längre diskussion när vi träffas över kaffet. Vi kommer snabbt överens om att det viktigaste är att rösta på söndag.

Så gör det, rösta på söndag för kvinnor som Marianne som tar över när samhället brister. Rösta gärna rött. Det tänker i alla fall hon göra.

Fotnot: Av hänsyn till Mariannes familj har texten anonymiserats.