ÅSIKT

Feta människor är mindre värda

Foto: GETTY IMAGES
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Efter påsk kommer ångest.

Det blev för mycket av allt. Ägg, sill, snaps, lammstek och så godis. Allt detta förbannade socker som hör till varje storhelg. Eller mathelg, som Icahandlarna föredrar att kalla den.

I morgon går vi till jobbet med in­hållen mage och sedan får det bli några ­extra pass på gymmet. Kroppen är vårt varumärke, den bestämmer hur vi ska uppfattas och en vinnare är vältränad.

Det är förloraren som är fet. Som blir ett åtlöje i tv-program som ”Biggest ­loser”. (Hur tjock kan man bli?)

Vi ser fetman och förfasas för wellness är normen och allt onyttigt ger oss ångest. Rädslan är givetvis att sluta som big loser. Carl Cederström och ­André Spicer konstaterar i sin nya bok ”Wellnessyndromet” (Tankekraft) att vi uppvisar allt fler symptom på stark kroppsångest.

Välmåendet har blivit ideologi, ­konstaterar författarna som menar att de som inte rättar in sig i wellnessledet stigmatiseras. En ny klyfta har uppstått i samhället och på ena sidan står de friska, smala och lyckliga.

På den andra sidan hittar vi de ­osunda, feta och olyckliga. De röker, äter chips, ligger i soffan och det är helt ok att ta avstånd från dem.

– Folkhälsans stora utmaningar är alkohol, tobak, psykisk ohälsa och ­fetma, slår den socialdemokratiske ­ministern Gabriel Wikström fast.

Han är ansvarig för folkhälsa, sjukvård och idrott i just den ordningen. Folkhälsan prioriteras numera högre än den traditionella sjukvården och det är säkert en tidsanpassning.

Förvänta dig inte att samhället alltid ska ta hand om dig, det är du som har ansvaret för din hälsa. Glöm det där

om till var och en efter behov. Först är det du som måste skärpa dig och tänka wellness, fitness, mindfullness och sist men inte minst happiness. Oroa dig inte, det finns individuella kurser och coacher för allt.

För Gabriel Wikström är det givetvis enkelt att prata fitness. Han är 30 år och utsedd till sexsymbol av tusentals ­turkiska twittrare. Hans ungdom är en tillgång för han har inte hunnit bli fet.

Politiken är numera full av unga, vackra och vältränade kroppar. Annie Lööf, Ebba Busch Thor, Aida Hadzialic och Gustav Fridolin. De har knappt lämnat skolgymnastiken förrän de sätts att leda ohälsosamma och sjuka. Ingen ska anklaga dem för att de tackade ja till jobben och de är säkert sanslöst ­begåvade, men det kan bli lite tröttsamt att se deras trosvissa leenden.

De tillhör de lyckliga, de lyckade

som får oss andra att känna oss en liten aning sämre, deppigare, tjockare och latare. Cederström och Spicer citerar den slovenske filosofen Alenka ­Zupancic: ”Negativitet, brist, missnöje och olycka uppfattas i allt högre utsträckning som moraliska tillkortakommanden.”

Det blir en ond cirkel.

Många andra grupper har tagit sig ur förtryck och ignorans genom att protestera. Men om de som i samhällets ögon syns misslyckade öppnar munnen, ja då erkänner de att de är just misslyckade. Alltså håller de tyst ­medan deras funktionshinder blir tillkortakommanden som blir tillmälen: dum, fet, sjuk i huvudet, cp, mongo.

Det finns en skala på kränkningarna, men de förekommer alla i den politiska slasktratten på sociala medier. De som ­borde försvara sig syns inte på nätet för vem lägger upp morgonens skamfyllda marmeladmacka på Instagram?

Vår osäkra tid har ofta jämförts med mellankrigstiden. Nu växer extrema höger­partier sig starka över hela ­Europa, folkgrupper förföljs och förnedras. Svaghet för­aktas.

På 1930-talet införde nazisterna rökförbud och alkoholisterna skickades till koncentrationsläger. ­Cederström och Spicer beskriver ­ideologin om ras­hygien och kroppslig renhet. Även i Sverige odlade vi på 1930-talet kroppsideal när Are ­Waerland skrev sin bok ”I sjukdomarnas häxkittel”. Han menade att sjuk­domar berodde på dåligt ­leverne.

Då – precis som nu – omhuldades ­sundhet och ungdom. I dag har den ­biomoralen bara tagit sig modernare uttryck.

Nu handlar det om att vara anställningsbar. Efter decennier av nyliberalisering och individualisering är det ditt ansvar. Det är du som måste anpassa dig till arbetsmarknaden och vara tillräckligt fräsch för att klara en audition till butiksjobbet. Och om du blir sjuk är det ditt eget fel. Den amerikanska ­journalisten Barbara Ehrenreichs kritik citeras i Wellnessboken: ”patienterna är i alla fall ansvariga för sjukdomens uppkomst.”

De levde fel helt ­enkelt och därmed får de stå sitt kast. Det är de som är sjuka och inte sam­hället.