ÅSIKT

Barnen försvinner och ingen bryr sig

Bilderna på hur en storvuxen ordningsvakt tryckte ned ett barn mot golvet på Centralstationen i Malmö rörde upp mycket känslor i februari. På nätet växte hatet mot pojken – som endast var 9 år gammal.
Foto: LÄSARBILD
Bilderna på hur en storvuxen ordningsvakt tryckte ned ett barn mot golvet på Centralstationen i Malmö rörde upp mycket känslor i februari. På nätet växte hatet mot pojken – som endast var 9 år gammal.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Under de senaste fem åren har nästan 1 400 barn försvunnit i Sverige, rapporterar Ekot.

Ingen vet var de tar vägen, ingen känner ansvar för de barn som försvinner. De är ensamkommande flyktingbarn och därmed faller de genom alla skyddsnät.

Migrationsverket hänvisar till polisen som hänvisar till ­socialtjänsten som hänvisar till Migrationsverket. Barnen är ­bara borta och ingen kan svara på när de försvann eller varför.

Curlar våra egna

Vad är det för samhälle vi har, som inte kan se till dessa barn? Här curlar vi våra egna barn långt upp i tonåren och brer ­deras mackor. Och om de – Gud förbjude – skulle försvinna, då skulle vi genast larma polisen och ringa Missing people.

I Sverige kan vi fortfarande gråta över de fattiga pojkarna i Oliver Twist, men vi ser inte de övergivna barnen på vår egen gata.

Myndigheterna menar att försvinnandena är frivilliga, som om det skulle handla om vuxna människor som tar sin hatt och går.

En majoritet av de försvunna är visserligen i tonåren, men ­sedan 2012 har ett­ 90-tal barn under tolv år försvunnit.

Drygt 30 av dem var under sex år.

Hatet mot en 9-åring

De borde väcka känslor, men i stället demoniseras de här ­barnen. Vi kommer ihåg ordningsvakten på Malmö central som dunkade en nioårings ­huvud i stengolvet. Stationens säkerhetschef kallade pojken kriminell och på nätet växte ­hatet mot pojken: ”Horungen fick precis vad han förtjänade”.

Är det så vi bemöter ett nioårigt barn i Sverige? Om han ­hade haft svenska föräldrar ­hade han knappt fått gå ensam över gatan.

Sydsvenskans reporter Jens Mikkelsen var den som först skrev om pojken på Central­stationen i Malmö. Han har ­letat upp flera av de försvunna barnen.

Litar inte på vuxna

I ett gathörn i Oslo ­hittade han den 16-årige Ghazi som tvingades sälja droger. ­Sedan var det Kardo som sålde sin kropp, Mohammed som bodde under en bro i London och Ahmad som hämtades av polis på en sluten psykiatrisk avdelning i Jönköping för att dumpas på en gata i Rom.

Det enda de här barnen lär sig är att de aldrig kan lita på ­vuxenvärlden. I Sverige måste en myndighet få det över­gripande ansvaret för dessa ­utsatta barn. Den måste genast ta ­reda på varför barnen försvinner och vart de tar vägen.

Över tusen barn kan inte ­bara försvinna utan att någon bryr sig. Så kallt kan inte Sverige ­vara.