Krönika

Fredrik Virtanen

Ledare

Obligatorisk läsning för barn och rasister

”Tänk om det blev krig i Norden. Vart skulle du ta vägen?”

Så börjar Janne Tellers briljanta lilla bok ”Om det var krig i Norden”, som utkom i Danmark 2004 och nu har fått en svensk översättning av Lilla Piratförlaget.

Att översättningen skett först i år är dessvärre inte konstigt. Plötsligt har rasismen klivit ännu ett steg uppåt på agendan trots att det egentligen är en marginell fråga, betydligt mindre ange­lägen än arbetslöshet, skola, vård och ekonomi.

Rasisterna har lyckats, kittlande struntsaker görs till spektakel och sammanblandas med äkta kränkningar och för varje ord som sägs växer Sverigedemokraterna, samtidigt som det daltas alltmer med dem i ordval och tilltal.

Medier har börjat kalla SD ”invandringskritiska” i stället för ”främlingsfientliga” eller ”rasistiska”. Hur gick det till i den språkliga objektivitetens falska namn? Och hur gick det till när P1-programmet ”Medierna” försvarade ett ensidigt reportage om invandring med följande mening:

”Men inga makthavare naglas fast trots att många misslyckas med att ge svar på hur samhället ska lösa de problem som uppstår när Sverige på ett mindre än ett halvsekel förändrats från vitt och homogent till mångfacetterat.”

Vitt? Vitt! Att det finns svårigheter med integration är känt – men när var hudfärg senast en parameter? I USA på Marthin Luther Kings tid?

Och hur gick det till när ”Agenda” ställde SD-frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?” i en partiledardebatt på Sveriges Television? Därmed, i själva frågeställningen, hävdade SVT att invandring är ett problem. SVT menade att 20 procent av Sveriges befolkning, 1,8 miljoner människor, är ett problem. Och då är inte en sådan invandrare som jag, andra generationens, inräknad.

Vi är miljontals svenskar som har ursprung i ett annat land. Är vi fortfarande ett problem? ­Eller är det bara de med en annan hudfärg? Det låter så.

Det är inte ”invandringskritik” som ligger i luften, det är rasism. Det är sjukt. Det är groteskt. Det är 1800-tal.

Därför kommer Janne Tellers lilla bok, utformad som ett pass och bara 50 sidor lång med illustrationer, som en pedagogisk ­befrielse. Genialt enkelt vänder hon på perspektivet och beskriver den ändlösa serie av ­lidande det innebär att tvingas bli flykting i ett land väldigt långt söderut. Det är en rent humanitär skrift som borde vara obligatorisk läsning i alla skolor.

Skolminister Jan Björklund bör omedelbart beställa 100 000 ­exemplar av ”Om det var krig i Norden” och ge den i hemläxa till alla elever i årskurs 7. Kanske kan mamma och pappa ­ägna 15 minuter till att ­läsa den också. Det tar ­inte längre tid.

Nu är det förstås inte krig i Norden, men poängen behöver man inte vara ett barn för att förstå. Jag tror att även ­rasistens hjärta skulle smälta, åtminstone om rasisten är ­”invandringskritisk” och ­inte rasist.