ÅSIKT

Civilkurage är en enorm egenskap

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

James Bond-filmen ”Skyfall” som hade premiär i går är verkligt bra. Bond är hårdare än någonsin. Han är sviken och på dekis men när plikten kallar riskerar han allt igen, som en sann hjälte.

Jag såg den och förvandlades till en storögd liten pojke utan tanke på vilka konsekvenser det kan få att vara en hjälte. På film går det ju alltid bra för hjälten.

Efteråt tänkte jag på min skamliga rädsla.

Jag skrev om den växande ­rasismen förra lördagen och dränktes i hatmejl och nät­trakasserier, folk som bara ville diskutera och några som mordhotade. Det var massivt och obehagligt. Självklart inget jämfört med vad 100 000-tals flyktingar och mörkhyade svenskar känner dagligen, men, jag blev rädd.

Detta är vardag för alla journalister – alla människor – som säger något så självklart som att rasism är fel. Ingen minoritet är lika högljudd och hotfull som rasister. Alla journalister vet det. Många undviker ämnet ­medan andra vägrar att låta sig stoppas.

Jag skulle lika hjältemodigt vilja säga att ”mig stoppar de inte”, men det vore falskt.

De stoppar mig. De tystar mig. Kanske inte i dag, men absolut någon gång. 

Att utstå hat och hot hindrar de flesta människor. Att bara se på hur andra får utstå hat och hot hindrar och skrämmer. Man vill ju inte bli den som mobbarna på skolgården hoppar på härnäst. Man vill inte bli indragen. Man är feg.

Rasism är bara det tydligaste exemplet, det finns många fler om mod och moral.

Skulle du springa ut på ett tågspår och försöka dra upp en person som håller på att bli överkörd medan tåget närmar sig? Skulle du ­sätta din ställning på jobbet på spel genom att påpeka oegentligheter? Skulle du ingripa vid ett fylle­slagsmål på stan?

Man vill ju gärna tro det. Men jag är rädd att svaret hittas i en klassisk dikt med oklar upphovsman som finns i massa olika­ versioner som alla liknar denna:

”Först förföljde de kommunisterna, men jag protesterade inte för jag var inte kommunist.

Sedan förföljde de fackföreningsfolket, men jag protesterade inte för jag var inte fackföreningsman.

Sedan förföljde de judarna och muslimerna, men jag protesterade inte för jag var inte jude­ eller muslim.

Sedan förföljde de homosexuella, men jag protesterade inte för jag var inte homosexuell.

När de sedan förföljde oss, fanns ingen kvar som kunde protestera.”

Det är inte nödvändigtvis feghet att vända bort blicken. Det är mänskligt. Det är lättare att ­tänka på sitt än att riskera olika grader av repressalier.

Vi i de moderata medelklassgettona har det gott. Varför riskera det? Det finns massor av bra svar. Ett är: för vår egen skull, om inte annat. Om samhällets svaga förföljs eller förtrycks kommer det att få konsekvenser även för oss.

Det är vad dikten faktiskt handlar om. Det vi vill att människor ska göra för oss, det ska vi göra för dem.

Det låter så enkelt och självklart men är så svårt. Civilkurage är en enorm egenskap.

Vi bara måste ­våga vara en smula James Bond. Det är förlamande att vara rädd.