Aftonbladet
Dagens namn: Hans, Hampus
STÖRST I SVERIGE - 3,5 MILJONER LÄSARE VARJE DAG

Åratal av förtryck slutar alltid i våld

52 personer togs som misstänkta för narkotikabrott under Redlines konsert på Gröna Lund den 5 maj. Många fler av de  4 500 besökarna kroppsvisiterades och hotades med urinprov.

Polisen gjorde jätteinsatsen efter en ”bedömning utifrån  vilka band som skulle spela”, banden är kända ”för att ha en drogliberal inställning och att de lockar till sig en sådan publik”.

Alltså: unga från förorten. Jag skulle kalla dem, liksom banden i hiphopkollektivet, för samhällsengagerade. DN:s Axel Björklund skrev att det var ”gott om tonåringar men också äldre par och barnfamiljer i publiken. Trevlig och lugn stämning.”

Alltså: När förorten bjuds till Stora scenen på fina Gröna Lund inne i dyra stan så förstör polisen festen trots trevlig och lugn stämning.

Det är förtryck. Jag skulle åtminstone uppfatta det som förtryck. Men väldigt få av oss  höjer rösten i protest, det var ju inte en Håkan Hellström-konsert som drabbades. Det var inte ”vi”.

Men så finns förnämliga politiska grupper som Megafonen, eldsjälar som kämpar för förorterna på flera fronter – från läxhjälp till att pedagogiskt försöka ta makten över tolkningsföreträdet.

När Husby sätts i brand riktar de strålkastarljuset på politiken som i form av Reinfeldt suddigt babblar tillbaka om ”integration” – trots att vi ju vet att nedmonteringen har skenat de senaste åren.

När statsministern försöker sätta fokus på våldet för att göra upploppen till en enkel fråga om lag och ordning så säger Megafonen att bränder inte är rätt metod för långsiktig förändring men framför allt

problematiserar och politiserar man.

De har ju sett hur underordning och maktlöshet ser ut.

För mig är det självklart. Vandalernas våldsamheter kan ses som självförsvar. Långvarigt förtryck slutar ofta, kanske alltid, med revolt och våld.  

”Våldet är de maktlösas språk”, skrev etikdoktor Ann  Heberlein och citerade Anton Blok i en klok essä i Sydsvenskan. Martin Luther King Jr sa att ”ett upplopp är de tystades språk”. Och upploppen har hörts.

De flesta visste inte att Husby fanns förra veckan. De flesta tänkte inte på hur arbetslöshet, bostadsbrist, förstörd a-kassa, utförsäkring, bristfälliga skolor, rasism och nedläggningar av sociala funktioner drabbar landet.

Nu minns alla.

Frågan är hur länge. Våldsamheterna var en otäck väckarklocka men man stänger ju av den jobbiga signalen så fort man kan. En snooze och sedan är det tyst igen. Medierna har åkt hem.

Då fortsätter Megafonen sitt idoga, viktiga arbete. De gör misstag, de är inte perfekta, men de står alltid upp för orten och dem som bor där. De är handen som vakar, hjälper till, håller Harakats (föreläsningar) med Rädda Barnen och kräver sociala satsningar och allas rätt till arbete och bostad.

Inte fan gör vi andra det.

Vilket är underligt. Vi i mer gynnade och blåröstande kvarter tycks ständigt glömma att andras problem förr eller senare blir våra. I natt brinner våra bilar, i morgon är våra skolor överfulla. Megafonen kämpar alltså inte bara för orten. De kämpar för oss.

Vi hör ihop. Det är vår gemensamma stad, vårt gemensamma land. Vi går alla på Gröna Lund.

SENASTE NYTT

Ledare

Visa fler
Om Aftonbladet