Krönika

Fredrik Virtanen

ÅSIKT

Jag är inte så billig som du verkar tro, Reinfeldt

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

589 kronor i skattesänkning varje månad och en svensk version av Sarah Palin. Det får jag av Anders Borg och Fredrik Reinfeldt nu när ett år återstår till valet. Jag föredrar ändå den nya ­arbetsmarknadsministern ­Elisabeth Svantesson (M).

Att hon tillhört, eller tillhör, Livets ord är helt okej för mig – var och en får bli salig på sin ­fason. Att Svantesson var, eller är, aktiv abortmotståndare

i organisationen Ja till livet har jag däremot stora problem med, liksom att hon var, eller är, emot samkönade äktenskap.

I övrigt verkar Svantesson kompetent, inte alls lika obild­ad som den före detta amerikanska vicepresidentkandidaten Sarah Palin. Det blir en ­viktig uppgift för journalister att granska om hennes bigotta värderingar får ge­nomslag i rege­ringen, och för Reinfeldt att se till att hon ­håller sig till sin portfölj. Ingen vet hur det ­kommer att gå.

Vi vet däremot att Borgs budget handlar om ett förbannat ­fjäskande för medelklassen.

Moderaterna dyker kraftigt i Stockholm och försöker köpa mig för att vinna ett tredje val. Det femte jobbskatteavdraget (som ger mig 337 kronor efter nyår) och den höjda brytpunkten för statlig skatt (som ger mig 252 kronor) är till för oss som redan har.

Skattesänkningen är en fortsättning på den kirurgiskt utförda klassklyftepolitik som förts i sju år. Okej, M hoppas s­äkert också att vi som jobbar ska få ett incitament att jobba ännu mer och att arbets­lösa ska sluta ­lata sig och att sjukskrivna ­mirakulöst ska tillfriskna. Men hittills har inte skattesänkningarna inneburit minskad arbetslöshet.

Jag har redan fått mer än jag behöver av regeringen. Jag ­behöver inte 589 kronor till. Jag vill inte ha 589 kronor mer. Det känns som smutsiga pengar. Det beror inte på att jag är en fin människa, en Robin Hood, Karl-Bertil Jonsson eller Jesus, som vill ge mina pengar till de som behöver dem bättre. Det vill jag, jag vill att dessa 15 milj­arder kronor går till skola, vård, välfärd, arbetslösa, sjuka – allt det där som nedmonterats och gör att så många i Sverige kippar efter andan. Det vill jag, men i första hand handlar det om mig.

Mitt moderata storstadsliv blir också, förr eller senare, sämre om röstsvaga grupper missgynnas och tvingas leva dåligt. Och mer direkt: Blir jag sjuk eller arbetslös är skyddsnätet numer lövtunt. Livet är skört för alla. Att luta sig mot försäkringskassan är som att luta sig mot en fontän och på andra ­sidan väntar socialen.

589 kronor. Vad ska jag med dem till? Ska jag köpa privata försäkringar, jag som har råd, för att känna mig trygg i ett land som jag betalat miljontals kronor i skatt till? Ska jag konsumera, få fart på världsekonomin? Eller ska jag ge dem till de tiggare på gatan som ser söta ut eller de som ser extra sorgliga ut? Ska jag ge dem till en sönder­stressad lärare, en pensionär eller till en arbetslös?

Vad ska jag göra för mina 589 kronor, Anders Borg? Alltså förutom att rösta på Moderaterna? Vad? ”Det nya arbetarpartiet” borde fördela dem åt mig, till rätt plats, till de som inte redan har, men ni är inte det nya arbetarpartiet, är ni?