ÅSIKT

Näthatet ett symptom på en mycket större sjukdom

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Det är läge att sluta håna ”vita kränkta män” som stavar illa, saknar empati och känner sig hotade. Det är förståelse, kärlek, goda argument och klasskamp som behövs.

Visst är det svårt. Det är svårt att bekämpa sitt klasshat. Först måste man erkänna sitt klasshat. Dessa män är ju så komiska när de i grupp försvarar sin poänglösa rätt att säga n-ordet om chokladboll.

Men det handlar om frustration, om ångest. Ångest ska inte hånas. Då cementeras ”vi” mot ”dom”-samhället som kulturskribenten Jonas Thente talade om i sin uppmärksammade och flitigt kritiserade krönika ”Näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röst” i Dagens Nyheter den 22 april.

Landet mot staden, obildning mot bildning, vanligt folk mot eliten, SD/KD-kärnfamilj mot sololiberaler; förenklade motsättningar som är påhittade men som finns och frodas när de rika blir rikare och de fattiga blir fattigare.

Det finns massa människor som är rättmätigt förbannade på hur landet ser ut. Allt toppstyrs, alla skiter i oss, tills man ifrågasätter tiggarna utanför Pressbyrån och kallas rasist av en självgod, mästrande medelklass!

Det är klasshat. Klasshatet finns inte bara i kommentarfält utan också hos den etablerade överheten. Som Thentes DN-kollega på ledarsidan, Susanna Birgersson, den 16 april. Hennes förakt för rapparen Sebbe Staxx är lika stort som hans hat mot klassklyftorna. Den djupt kristne soulsångaren Charles Bradley är däremot ”anständig, ärlig och kärleksfull”.

DN-texten hade varit underhållande på näthatar-vis om inte även Birgersson sparkat nedåt, inte mot invandrare, kvinnor, hbtq-personer eller fattiga litteraturvetare i pk-eliten – utan mot arbetarklassen. Borgerligheten anser att arbetare ska vara hela, rena och snälla, buga för makten, inte kräva någonting av samhället och klara sin klassresa ensam.

Det är nyliberal ideologi, det är ingen konstigt. Liberaler tror på klassklyftor som incitament. Att de blir förvånade när förtryckta personer hamnar i kriminalitet eller blir hatiska är det enda konstiga med den saken.

Skammen faller på arbetarrörelsen. Genom att ha varit medseglare i högervindens privatiseringar har man under tre decennier svikit arbetarklassen. Och att svika arbetarna är att svika hela samhället. Alla får det sämre när ojämlikhet och klassklyftor skenar. Alla börjar hata mer, uppåt och nedåt.

Nu ser vi det otäckt tydligt med högerextrem framväxt som hotar hela vår demokratiska byggnation, men lägre klassers problem biter alltid de övre klasserna i stjärten. Mutor i form av jobbskatteavdrag plåstrar inte om oss när hela välfärden blöder. Någon annans dåliga skola är din dåliga skola. Någon annans dåliga vård är din dåliga vård.

I ett överprivatiserat samhälle med försvagade sociala skyddsnät ställs människa mot människa i varje situation. Tillvaron blir en tävling. Bara överklassen kan köpa sig fri, om ens den. Ett sådant samhälle skapar bitterhet, förakt, motsättningar, hat.

Den moderna företeelsen näthat är bara ett symptom på en mycket större sjukdom. Botemedel finns. Välfärd för alla minskar allas hat.