ÅSIKT

Föräldrarna borde ges ordningsbetyg

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Mitt utvecklingssamtal på förskolan senast tog bara en kvart.

”Det var nog det kortaste samtalet någonsin”, sa pedagogen snopet.

Jag kände mig dum, som om jag inte brydde mig om mitt barn, och ställde några frågor till bara för att. I själva verket hade jag bestämt mig för att ­inte gaffla. Jag är ju extremt nöjd med förskolan och barnen stormtrivs – varför ska jag ­uppta pedagogernas tid med futtigheter?

Världen är full av curlande föräldrar som älskar att älta varenda liten skitsak tills korna går hem. Det vet alla som bevistat ett föräldramöte. De tar inte en timme, de tar tre timmar i en svettig sal.

Och lärarna vågar inte säga ifrån, för då blir föräldrarna kränkta – kanske tar de skolpengen och drar.

Därför var det underbart att läsa hur hyllat läraren ­Margareta Liljequists uppfodrande upprop på Facebook blev i veckan. Det har gillats och delats mer än 7 000 gånger.

I korthet skrev Liljequist: ­Sluta stör, föräldrar, lita på oss! Och om du träffar ditt barns ­lärare på Ica ska du inte se det som ett tillfälle till ett extra utvecklingssamtal.

Jag känner lärare som går på knäna av ångestföräldrar som behandlar dem som betjänter. De mejlar läraren i stället för andra föräldrar om praktiska detaljer, de hotar, skäller, ­kräver att lärarna ska se till att deras sjätteklassare klär på sig, att de äter – och föräldrarna förutsätter alltid att ungen har rätt när den ­klagar på läraren.

Det ska fan vara ­lärare när de måste ägna dyrbar tid åt att dadda bortskämda föräldrar som ser lärare som försäljare och sig själva som kunder med fullständiga rättigheter.

Och det ska fan vara skolledning när skolan kan förlora 30 elever över en sommar och därmed intäkter på cirka 900 000 kronor, vilket hände Katarina Södra skola på moderata Södermalm i Stockholm.

Denna jämförelsevis strålande skola tvingades i all hast upplösa alla mellanstadie­klasser, skapa enheter för varje årskull och minska personalstyrkan. Kanske inga dumma reformer, men det är svårt att skapa ­kontinuitet och stabilitet under så nyckfulla förutsättningar.

Resultatet av detta kund­tänkande, där den kollektiva tanken ersatts av hemmablinda egoföräldrar med barnen som livsprojekt vid sidan av karriären, har svensk skola sett i flera Pisa-undersökningar.

Föräldrarna är förstås oroliga, rädda, måna om sina barn, framgångsstressade. Allas vår mentalitet har privatiserats när köp- och sälj ersatt välfärd och fritt skolval ersatt stabila skolor. När skolan blivit orättvist splittrad mellan toppskolor för rika och haveriskolor för ­fattiga, när skolan inte längre ger lika chanser till alla och ­bara vissa har råd med Rut-­läxhjälp skapas rädsla, hätskhet – föräldrarnas beteenden är ­förståeliga. De är också offer för den nya samhällsordningen.

Och skolminister Jan Björklund (FP), ytterst ansvarig för skolans katastrofala skick efter åtta år som skolminister – vad är då hans lösning på ­problemen?

Han har ingen lösning. Jo, ett förslag har han.

Ordningsbetyg, kräver Björklund. Och faktiskt, det är en bra idé. Om de delas ut till ­föräldrarna. Då kanske lärarna får tid att bygga en skola för alla.