ÅSIKT

Pojkar och flickor, här kommer ett hundår till

Foto: SCANPIX
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag var rädd förra året.

Det här är det nya ”Skotten i Sarajevo”, tänkte jag när Malaysian Airways flight 17 sköts ned av en missil från ett område kontrollerat av Vladimir Putins separatistiska polare i Ukraina i somras.

Men nej.

Det blev inget världskrig. Och den ständigt pågående ”utredningen” kommer aldrig få ett svar, kalla mig cynisk. Det är andra ­tider. Sveriges dåvarande utrikesminister Carl Bildt pinpointade snabbt attacken – med en personlig antirysk agenda men sannolikt med CIA-kameror som bevis­material – och BND-chefen ­Gerhard Schindler sa i höstas att tysk underrättelsetjänst vet vad som hände.

Men i stort gäller tystnaden. Ingen vågar. Eller ­orkar. Eller vill. Om massmordet skulle få en gärningsman blir konsekvenserna alltför obehagliga.

Jag förstår.

Jag håller med storpolitiken. Jag är lika lam som ­alla andra. Det är omöjligt att säga alltför högt vad Vladimir Putin pysslar med utan att världen tvingas till våld.

Jag är Neville Chamberlain i min egen apokalyps.

Jag har en naiv idé om att Europa numer är civiliserat. Ingen Hitler skulle kunna komma i dag! Och ingen skulle kunna hålla vanvettiga ”Peace in our time”-tal. Vi är smartare i dag. Numera knäcks imperialister med ekonomiska sanktioner. Alla föredrar den lösningen men den hjälper inte. EU visade till sist en smula snippa trots gas­behovet, Rysslands rubel kryper på knäna men det hindrar inte envåldshärskaren från att fortsätta ta från de fattiga och ge till ­militären.

Ett dåligt år, 2014 var ett dåligt år.

I Europa stövlade fascismen fram, om det är alla ­ense.

I Sverige växte ett parti som vi inte får kalla fascistiskt, rasistiskt eller ex–nazistiskt för då blir deras väljare kränkta. De vill ju ­bara ha det lite vitt och gött!

Vem vill inte det? Att bara ha det lite vitt och gött? Mmm inavel. Flaggan. Flaggan. Fast Zlatan ­duger inte för sanna nationalister. Sanna hatare. Flaggan. Flaggan!

Detta år.

Det finns deppighet över sakernas tillstånd och så finns det ­kliniska depressioner.

Att må lite dåligt och ha lite ­ångest hör livet till.

Att vara deprimerad hör döden till.

Den 11 augusti dog superstjärnan Robin Williams ­genom självmord. En hel värld sörjde och förbluffades över hur en så rolig man kunde ­vara så ledsen. Den 2 ­februari tog den store skådespelaren Philip Seymour Hoffman sitt liv med heroin. Två månader senare avslutade ”Searching for Sugar man”-­regissören Malik Bendjelloul sitt liv framför ett tåg. Därpå dog musikern Christian Falk i cancer.

Sånt händer. Det kunde inte undvikas. Men hans son William tog livet av sig, berättade Chrillan i ”Sommar” i P1.  Jag tyckte mycket om William. Alla jag känner tyckte mycket om William.

Ändå dog han före sin far.

Det var inte av inkompetens, gissar jag, som vårdpersonal skickade hem William utan ­tillräcklig vård. Det handlade om prioriteringar, bedömningar. Beslut om vem som ska klämmas in på de få vårdplatser som finns.

Det är en ekonomisk och fördelnings­politisk fråga.

Det är ­politik. Allt är politik.

Ansvaret är enormt.

Här kommer ett hundår till.