ÅSIKT

Bushs misstag lär oss att bomber skapar terrorister

2004. Aftonbladets Fredrik Virtanen hälsar på dåvarande president George W Bush i samband med Göran Perssons besök i New York.
Foto: PAUL MORSE/ THE WHITE HOUSE
2004. Aftonbladets Fredrik Virtanen hälsar på dåvarande president George W Bush i samband med Göran Perssons besök i New York.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag har sett – och känt – rädslan krypa in under skinnet på en hel kontinent förut. Det gäller att hålla sig kall. Rädsla är inte ­rationell, rädsla utnyttjas för att få makt. Rädda människor är lättledda.

Då var det terrororganisationen al-Qaida som skrämde USA genom attackerna den 11 september 2001.

Terrorism syftar till att skapa rädsla och förstärka mot­sättningar. President George W Bush gick rakt i mördarnas fälla.

– Ni är antingen med oss eller emot oss, sa han i ett berömt tal till världen.

Han utlyste ”kriget mot terrorism”. Han fick igenom patriot act. Han höll ständiga tal om onda barbarer i skägg sam­tidigt som säkerhetstjänsten höjde terror alert-nivån i olika färgskalor i en ständigt på­gående mediehysteri.

Vi som bodde i USA, jag kom dit sommaren efter, påverkades förstås. Det framstod som att vi när som helst kunde sprängas

i luften igen. Vilket förstås var ­total bullshit, på ren amerikanska, risken var större att vi skulle kvävas av en hamburgare.

Presidenten skrämde oss med krigshetsande propaganda, ­sannolikt inte alls av enfald eller av kristen fanatism utan eftersom han var politiskt övertygad om att krig låg i USA:s intresse. Han råkade ha fel, och konsekvenserna lever världen med ­ännu.

Efter den rimliga, FN-sanktionerade invasionen av Afghanistan för att komma åt talibanerna var Bush ännu inte nöjd. Han ville fortsätta att ”sprida demokrati och frihet” i Mellanöstern.

Jag är en varm ­anhängare av det. USA:s värderingar bör spridas till stater med förtryckande makthavare. Via samarbete, kulturellt ­utbyte, handel, ­politiska projekt – mjuk politik, efter att de nödvändiga hårdhandskarna tagits av.

Men Bush ansåg att demokrati och frihet bäst bombas fram. Han gick vidare mot Irak, skrämselpropagandan fort­satte. Bush skydde inga medel för att få opinionen med sig. Han lyckades rent av få ut­rikesminister Colin Powell, ­duvan bland Bushs hökar, att stå i självaste FN – jag var där – och visa upp ”bevis” för att Irak hade massförstörelse­vapen. En skammens dag för Powell och för USA.

Irak hade inga massförstörelsevapen. Och än i dag tror många i USA att Saddam Hussein låg bakom 11 september-­attackerna.

Ett år efter Irakinvasionen, våren 2004, träffade jag president Bush i Vita huset. Han var charmig. När vi skakade hand kunde jag inte släppa tanken på hur historiskt blodig den var, att denne man hade begått enorma oförätter.

I dag vet vi att det var så. Bush hade ingen rätt att köra över FN och invadera Irak med massdöd som följd. Sanktionerna, den långsiktiga planen på att befria Irak från en diktator, borde ha fortsatt.

Konsekvensen blev att instabiliteten i Mellanöstern ökade. Det går en rak linje från Bushs krig mot Irak till terrorsekten ­Islamiska staten, IS. al-Qaida fanns inte i Irak innan USA kom dit. Däremot uppkom en al-­Qaida-filial efter invasionen och i den har IS sina rötter.

Bushs misstag är viktiga att ha i åtanke när politiska ledare och medier återigen piskar upp falsk rädsla och snart ­höjer rösten för överdimensionerade vapen­insatser.

IS ska nedkämpas ­militärt men i minnet måste Europa­ hålla att bomber är dåliga på att bygga demokratier, men bra på att skapa nya terrorister­.