Krönika

Fredrik Virtanen

ÅSIKT

Nej, svenska liberaler är inte Charlie Hebdo

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Satir om våldsbejakande imamer skulle stämplas som islamofobi”, skrev Fredrik Malm (FP) ogillande i Expressen under rubriken ”Svenska vänstern är ingen Charlie Hebdo”.

Riksdagsledamotens debattartikel togs emot med glädje av extremhögern som helt plötsligt börjat anse att ju mer satir man publicerar, desto mer för tryckfrihet är man. Så länge satiren riktar sig mot islam förstås. Jubel kom även från likasinnade mörkblå liberaler. I går hade artikeln rekommenderats kring 15 000 gånger på Facebook och 1 000 på Twitter.

Fredrik Malm har rätt. Satir om våldsbejakande imamer skulle stämplas som islamofobi av ”vänstern”.

På samma vis skulle satirteckningen ”Herre med krokig näsa och guldmynt i fickorna mördar palestinska barn” stämplas som antisemitisk. Och teckningen ”Anna Kinberg Batra buttpluggar Annie Lööf i plenisalen” skulle av samma präktiga gäng stämplas som sexistisk.

Fredrik Malm däremot skulle applådera dessa teckningar och yttrandefrihetens alla möjligheter. Han skulle fröjdas åt en satirteckning där hans nakne partiledare Jan Björklund skriker som en gris medan han analpenetreras av statsminister Stefan Löfven. För visst är satir alltid lika rolig och nödvändig, även när den träffar en personligen.

Förlåt, nu var jag sarkastisk. Men högern är mer lattjo, det är den.

Vänstern – suck. Så. Tråkiga. Varenda minoritet i Sverige ska den gulla med. Ständigt svingar vänstern sig upp på höga hästar och sablar ner alla som ju bara vill kränka lite-grann. Inte ens vanligt hyggligt folk som behöver säga n-boll går säkra från pk-polisen!

Detta är nu inte unikt för svensk vänster. Som den amerikanske författaren David Brooks konstaterade i DN apropå Charlie Hebdos grova satir: ”Om de hade försökt publicera sin satirtidning vid något amerikanskt universitet de senaste tjugo åren skulle studenter och lärare ha anklagat dem för hets mot folkgrupp. Ledningen skulle ha dragit in alla anslag och lagt ner tidningen.”

Ändå har liberaler i USA och vänstern i Sverige mage att säga ”Jag är Charlie” i sympati med offren för de vidriga terrordåden.

Personligen skrev jag aldrig ”Je suis Charlie” eftersom jag insåg att jag inte alls är Charlie. Jag ingår inte i en mycket fransk tradition av grovt häcklande. Jag tycker inte att en teckning som finns på SD-ledaren Jimmie Åkesson, avbildad som kackerlacka besprutad av alla andra partier, är meningsfull. Den retar bara upp de redan uppretade SD-männen ännu mer – på samma vis som sexism, klassförakt, criphån, rasistiska stereotyper, homofobi etcetera ökar motsättningar.

Att franska Charlie Hebdo har en annan inställning är självklart att respektera. Därför hade jag gott kunnat kalla mig Charlie som en hyllning till yttrandefriheten och till Charlie Hebdos konsekvens – Charlie Hebdo häcklar allt, allt och alla – medan Fredrik Malm-liberaler egentligen bara är Charlie Hebdo när satiren riktar sig mot muslimer.

Sådan urskiljning stämplas också som islamofobi av den humorbefriade vänstern.

Politisk korrekthet måste vara konsekvent. Antirasism måste vara konsekvent. Att frångå den övertygelsen vore att spela jihadisterna i händerna. Det vore att låta terroristerna vinna.

Terrorister ska inte få påverka ett skit.