ÅSIKT

Förlåt att jag svär, jag är arbetarklass

Ulf Lundell.
Foto: EMIL BERIS/ROCKFOTO
Ulf Lundell.
LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag var i Motala i mellandagarna, sneddade över torget och lyssnade på Ulf Lundell i lurarna och det slog mig att – hjälp? – ingenting egentligen hänt med mig sedan jag var barn. Jag har stått still.

Jag lyssnade på Lundell för 25 år sedan också. Jag identifierade mig som arbetarklass för 25 år sedan också. Och här då, trots klassresa till socioekonomisk övre medelklass, ännu socialist även om det inte är politiskt korrekt att säga socialist längre – av någon sjuk jävla anledning har vänstern tillåtit borgerligheten att förgifta ordet ”socialism” så att det förknippas med galna diktaturer och därför tarvar ordet ”demokratisk” som om det inte vore alldeles satans självklart.

Förlåt att jag svär. Vad kan jag säga, jag är arbetare.

Jag kommer alltid att känna klasshat, tänker jag medan Lundell i ”Är vi lyckliga nu?” ställer den rimliga frågan ”När ska vänstern äntligen bli den vänster vi så väl behöver i dessa dagar?” och därpå så förträffligt rimmar ”allt handlar om stålar” med ”hala som ålar”.

I en SVT-dokumentär i veckan framgick hur Lundells generationskamrat Leif GW Persson, som växte upp på fina gatan Stockholm jämfört med mig men i sin kontext i marginalen, ännu sneglar mot andra sidan Odengatan. Det där är obegripligt för de besuttna men inte för oss.

Dom kommer kliva på oss igen, varje gång de får chansen. Så har det alltid sett ut. Ingen rättvisa, ingen jämlikhet, ingen feminism har uppstått utan hård kamp mot högern. Att vara arbetarklass är att minnas.

Numer sägs det i valförlustrapporterna att de gamla skalorna inte riktigt finns. Det är inte bara höger mot vänster utan även auktoritärt mot humanistiskt. Klasskampen anses omodern. Fuck that. Bortförklaringar och efterhandskonstruktioner.

Faktiskt röstade kring 40 procent på sossarna i Motala senast, det är redan förändrat förstås. Det auktoritära partiet Sverigedemokraterna och de köttiga Moderaterna har kunnat stjäla de lågt utbildade männen just eftersom klasskampen glömts bort. Det är inget ensamt Motalafenomen, det är hela Sverige, det är Europa. Det är tiderna. Det marknadsliberala experimentet drev oss till att inse hur dåligt vi klarar oss själva och då stod högerpopulismen och främlingsskräcken där med sin varma famn av iskalla idéer, stängda gränser och nationalism.

Från mitt perspektiv här utanför Östenssons Livs är det vänsterns fel. Av högern förväntar jag mig inget. Vad försöktes, vad tänktes, trodde man att borgerligheten kunde tämjas? Rötterna försvann.

Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmersson sammanfattade det väl: ”Högern tycker vänstern är korkad. Vänstern tycker högern är ond. I viss mån har båda rätt”. Hans liberala kollega Per T Ohlsson skrev i Sydsvenska Dagbladet en krönika som dröp mer av klassförakt än riksdagskvinnan Katarina Brännströms (M) famösa fråga om hur statsmannamässigt det är med en svetsare som statsminister. Ohlsson hånade Stefan Löfvens brist på tjusigt ordförråd till jublet av drygt 16 000 Facebook-delande borgare.

Att lågakta arbetare är en ryggradsreflex hos högern, stanken av svetsloppor förlåts aldrig.

Näru tiderna.

Jag lär stå still i 25 år till. Hoppas att Lundell är kvar då och sjunger ”Folket bygger landet”.