Varför så rädd för medlemmar?

Dagligen kommer förslag om hur partipolitiken ska kunna förnyas. Ett av de märkligaste kommer från Mauricio Rojas, numera liberal och ordförande i folkpartiets förnyelsegrupp.

I Dagens Nyheter hävdar han att det är dags att göra upp med det gammelmodiga partisystemet och dess ”kollektivistiska organisationsideal”.

Han talar för den folkpartistiska arbetsgruppen utan att nämna att gruppen är oenig. Så blir det när individualismen dras till sin spets. Den representativa demokratin har inbyggt i sig trögheter som kompromisser, dialog och hänsyn till minoriteter. Det har däremot inte den individualiserade demokratisyn Rojas förespråkar.

Han föreslår att icke-medlemmar ska kunna kandidera för folkpartiet till kommunfullmäktige och riksdag. Så påstås partipolitiken få nytt liv.

Hur då? Om man delar ett partis värderingar och vill ställa upp i val för det, varför då inte betala medlemsavgiften? Vad är det i medlemskapet som är så farligt?

Som konsument blir jag överöst av trohetspremier och medlemserbjudanden. Men folkrörelsekulturen har så dåligt självförtroende att den inte längre vågar satsa på medlemskapet. Det är paradoxalt.

– Om partierna inte kräver medlemskap, vad ska vi då ha partierna till, undrar liberala ungdomsförbundets Birgitta Ohlsson och fp-riksdagsledamoten Eva Flyborg. De har reserverat sig mot ”Lex Rojas”.

Birgitta Ohlsson är ungdomsordförande och kan inte beskyllas för att försvara gamla partirevir. Eva Flyborg kom in i riksdagen efter en uppmärksammad personvalskampanj i Göteborg.

För dem är det inte mossigt att ingå i en partigemenskap. Individuellt engagemang står inte i motsats till kollektivt handlande. Att skapa gräddfiler för en elit av ickemedlemmar främjar varken individualismen eller demokratin.

Det finns förvisso problem inom dagens partier. Jantelagen och misstron mot nya medlemmar, inte minst sådana med annan etnisk bakgrund, är tyvärr utbredd.

Men lika viktig för demokratin är frågan hur gemenskap, där människor möts och värderingar uppstår, ska kunna skapas i ett alltmer individualiserat och segregerat samhällsklimat. Längtan efter tillhörighet har inte minskat. Däremot är tröskeln in till gemenskapen ibland alltför hög.