ÅSIKT

Vem bryr sig om förorten?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

VANTÖR. I går natt sprängdes puben där jag bor i en av Stockholms södra förorter. Fönsterrutorna krossades, fasaden rasade samman och lokalen blåstes ut. Det såg hemskt ut morgonen efter.

Puben är en samlingspunkt. Varje fredag är det karaokekväll. Då samlas unga och gamla, invandrare och svenskar och sjunger för full hals.

För några veckor sedan hade vi inbrott i bilen. Det är ingen ovanlighet. Vår gamla Saab blev stulen tre gånger. Nu har vi en modernare bil som inte är lika lätt att stjäla. Det hindrar dock inte att rutorna slås in då och då.

Polisen bara skrattar när vi anmäler det. Bilinbrott betraktas inte längre som något brott att bestraffa. I stället får vi åka till en försäkringsjour som avgör hur stor ersättningen ska bli. Kön av drabbade bilägare är lång. Det hela går snabbt. Numera inspekteras bilinbrott på löpande band.

Effektivt, javisst, men inger knappast trygghet.

Vantörs stadsdel hör till de fattigare i Stockholm. Den borgerliga skattesänkarpolitiken har lett till stora sociala nedskärningar. Missbruksvården är satt på undantag. Politikerna har bestämt att bara den som riskerar att dö ska tas om hand. Det förebyggande arbetet med missbrukarna är inte längre prioriterat. Arbetslösheten är hög, inte minst bland invandrarna som på grund av strukturell rasism på arbetsmarknaden nekas jobb.

Otryggheten ökar liksom klyftan mellan innerstadsfolket och förortsfolket. Stockholm är en djupt segregerad stad. De sociala spänningarna är en tickande bomb.

Jag läser i Söderort att vänsterpartisten Per Sundgren tänker lägga av efter valet. Det är synd. Han tillhör de få politiker som syns i Vantör. Jag ser honom ofta stå och prata med människor på torget i Högdalen.

De klassiska folkrörelserna verkar annars ha glömt bort förorten. Under valrörelsen 1998 fick jag inte valmaterial från ett enda riksdagsparti. Däremot syntes Sverigedemokraterna på affischer och i brevutskick. Mellan valen är det rasisterna som håller torgmöten och delar ut sin propaganda.

Det är typiskt. I Frankrike är det Nationella fronten som bedriver verksamhet i förorten, som samlar arbetarklassen, som startar hyresgästföreningar, fackföreningar och kulturföreningar. Medan vänstern dricker vin i salongerna i Paris.

Jag och min sambo är högavlönade och har privilegiet att välja. Vi gillar vår förort men kan lätt flytta därifrån om brottsligheten accelererar. Så har många i medelklassen redan gjort. Kvar blir de som inte har råd.

Och klyftan mellan ”vi” och ”de” blir en avgrund.

Helle Klein