ÅSIKT

Mcvärlden och proletariseringen

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vännernas dotter började arbeta på McDonalds, ett enkelt sätt att tjäna extra pengar under skoltiden. Efter en helgs arbete var hon nära att kollapsa. Stressen, den dåliga arbetsmiljön och en ung chefs nonchalanta inställning till sina anställda fick henne att aldrig mer gå dit.

Journalisten Eric Schlosser beskriver i boken ”Fast food nation” snabbmatsindustrins framväxt i USA och ”Mcdonaldiseringen” av samhället. Det är ett skrämmande reportage om en maktfullkomlig industri som genom lobbying och ekonomiska påtryckningar förhindrar lagstiftning om minimilöner, arbetsrätt och miljönormer.

Vårt hypermoderna tjänstesamhälle har sitt eget proletariat.

Snabbmatskedjorna bygger på en lågbetald och outbildad underklass. Trots 1990-talets uppsving i den amerikanska ekonomin föll lönerna i snabbmatsbranschen.

En typisk amerikan äter tre hamburgare i veckan. 1968 hade McDonalds cirka 1 000 restauranger i USA. I dag finns det 28 000 hamburgerrestauranger runtom i världen med det gyllene M:et som symbol. Varje år öppnas 2000 nya McDonaldsrestauranger.

Schlosser diskuterar ”fast food mentality” – snabbmatstänkandet. Det hör nära samman med nyliberalismens credo: låga skatter, liten stat, fri marknad. Samtidigt är det få branscher som får så mycket statsstöd, visar Schlosser.

Hamburgerkedjornas framväxt handlar om masskonsumtionens genomslag. Vart du än åker i världen kan du äta samma sorts hamburgare. Centralismen och likformigheten är slående. Vem kan påstå att marknaden främjar mångfald?

Biltillverkarnas ”just in time”-filosofi togs över av McDonalds. Snabbheten och effektiviteten är ideal liksom teknikutvecklingen. Restaurangköken är ofta ”high tech”. Företagen investerar i tekniskt avancerad men lättskött utrustning så att den outbildade personalen förhindras att göra fel. Manualerna består mer av bilder än av text.

Två tredjedelar av snabbmatsarbetarna i USA är under 20 år. En av sex har engelska som andra språk och en tredjedel av dessa talar inte engelska alls. Var tredje månad slutar eller sparkas en snabbmatsarbetare.

Det gör att det är svårt att organisera de anställda fackligt. Företagsledningarna bekämpar aktivt facket. Under hot om uppsägning vågar ingen organisera sig.

Snabbmatsjobben är farliga. Varje år skadas hundratusentals i det stressande arbetet. Lägger man till arbetet på slakterierna som levererar hamburgerköttet blir siffrorna än mer alarmerande.

Intressant är också att de flesta rånen i USA i dag utförs mot snabbmatskedjorna. Fyra snabbmatsarbetare i månaden mördas i samband med rån. Oftast är det före detta anställda som utför rånmorden.

I stället för att höja lönerna, skapa bättre arbetsförhållanden och utbilda personalen installerar företagsledningarna övervakningskameror och larmsystem.

Efter snabbmaten kommer callcenter-branschen där de anställda kontrolleras sekund för sekund. ”Människorna som får dessa jobb är de som blivit över i det nya samhället”, sa en fackföreningsman till Aftonbladets reporter Peter Kadhammar när han skrev om callcenter i Sverige.

Globaliseringsrörelsens kamp mot barnarbete och omänskliga arbetsförhållanden i så kallade ”sweatshops” i tredje världen kan kanske hjälpa också arbetare på närmre håll?

Helle Klein