Domen mot nättidningen stryper debatten

Domen mot Aftonbladets nättidning upprör många. Min mejlbox fylls av arga inlägg som ser den digitala demokratin hotad.

Tänk om beslutsfattarna kunde ha lika stort engagemang i frågan som Aftonbladets läsare? När inte ens landets liberala tidningar förmår höja sig över plumpheterna utan hellre skadeglatt gottar sig åt att Aftonbladet fälls än värnar yttrandefriheten är det fara å färde.

Domen mot aftonbladet.se visar att lagar sprungna ur en gammal tid krockar med verkligheten. Med den nya informationstekniken har medielandskapet förändrats i grunden och därmed urholkat våra invanda begrepp. Hur definieras numera begreppet ”tidning”? På nätet sänder Aftonbladet både radio och rörliga bilder. Hur ska vi uppfatta internet? Som telefonsamtal, som anslagstavla, som tidning, som radio, som??

När radion kom på 1920-talet betraktades den som en trådlös telefon. Ett välkänt begrepp (telefonen) användes för den nya okända tekniken. När TV:n kom på 1950-talet visste ingen hur den skulle klassificeras.

Vi är i ett liknande skede nu med internets genombrott. Gamla världsbilder hänger kvar i lagstiftningen. I domen mot Aftonbladet.se talas om ”databasregeln”. Det som för några år sedan var toppmodernt låter Hedenhös i dag.

I personuppgiftslagen finns exempelvis en regel om att man måste ha tillstånd av berörda för att exportera personuppgifter till tredje land. Exportera till tredje land? Så fort jag publicerar en text på nätet är den i princip genast global.

Problemet är att när förlegade världsbilder genomsyrar lagarna riskerar de bästa intentioner att få dramatiska konsekvenser. Tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftningen har kommit till för att garantera och vidga det offentliga rummet och värna rätten till det fria ordet. Konsekvensen av domen mot Aftonbladet blir ett minskat offentligt rum, en kraftig begränsning av yttrandefriheten. Några nazislödder har lyckats ta ifrån 100 000-tals medborgare rätten att debattera.

”Demokrati för det nya seklet” heter regeringens nyligen presenterade demokratiproposition. Det är hög tid att demokratiminister Lejon och justititeminister Bodström funderar på hur demokratins infrastruktur (teknik, lagar o dyl) ska se ut i detta nya sekel.

Det finns fler exempel på hur absurt det kan bli när den nya världen möter den gamla. Två gånger om året samlar Kungliga biblioteket (KB) in samtliga svenska webbsidor. Sedan starten 1997 har man lagrat 65 miljoner sidor. Projektet går ut på att säkra det elektroniska kulturarvet. Så bra, tänker vän av historieforskningen.

Aja baja, säger Datainspektionen. Strax före jul konstaterade den nititska inspektionen att KB bryter mot Personuppgiftlagen (PUL) och därför måste radera allt material. Ett helt kulturarv ska raderas bort på grund av en trubbig och omodern lagstiftning.

KB trotsar tack och lov Datainspektionen. Frågan ligger hos justitiedepartementet. För första gången sen 1661 försöker en myndighet hindra biblioteket att samla in material för framtida forskning.

IT-åldern tycks ibland som rena stenåldern.