Försoning förutsätter dialog mellan jämlikar

Är försoning möjlig utan förlåtelse? Den svåra frågan bildar rubrik till ett av seminarierna på ”Stockholms internationella forum” som inleds i morgon. Konferensen är en fortsättning på den ”förintelsekonferens” som regeringen inbjöd till i januari 2000. I år är huvudtemat ”sanning, rättvisa och försoning”.

Försoningstemat är vågat mitt under brinnande krig i Mellanöstern. De vackra orden från talarstolarna riskerar klinga så falskt att ingen orkar lyssna. Ändå är det just om försoning vi måste tala, om och om igen. Och så bryta denna dödens och krigets logik som etsat sig fast i vårt medvetande.

Efter 11 september har ”kriget mot terrorismen” satt försoningen på undantag. Plötsligt skulle djupgående samhällsproblem som fattigdom och en orättvis världsordning lösas med bomber. Långsiktig politik för att bygga fred ställdes i skamvrån, platsen för idealisten som inte insett att terrorism beror på ondska och att ondska bekämpas med attackhelikoptrar och F16 bombplan.

Krigets logik, förkroppsligad i herrar Bush och Sharon, ser ingen försoning och nog ingen framtid heller. Jag undrar just hur Israels Ariel Sharon tänker sig framtiden? Går det att leva tillsammans med, går det att skapa en vardag med dem man ansett vara djävlar och demoner?

Denna ”militarisering av medvetandet”, som Baruch Kimmerling skriver om i boken ”The Invention and Decline of Israeliness. State, society and the Military” är livsfarlig. Den invaggar människor i falsk säkerhet och ökar bara våldet. Den bygger ingen framtid. Krigets logik är en återvändsgränd.

Försoningens motbild måste därför predikas om och om igen.

Kan då försoning ske utan förlåtelse?

I August Strindbergs pjäs Påsk förekommer repliken ”Ingen nåd, endast rättvisa”. Häri ligger en viktig princip. Försoning förutsätter rättvisa. Rättvisan förutsätter sanning. Alla dessa begrepp handlar om relationer mellan människor. Det är i förhållande till andra som jag blir jag och därmed en ansvarig medmänniska.

Förlåtelsen har i dagens ekonomistiska kultur blivit ett självförverkligande – jag ber om förlåtelse för att själv bli upprättad och slippa ta ansvar. Förlåtelse kan också alltför lätt bli förståelse och riskerar därmed att legitimera det avskyvärda. Att förlåta det oförlåtliga är att förringa gärningsmännens ansvar för sina onda handlingar.

Försoningen däremot går djupare. Den handlar om båda parter, om både mig själv och Den Andre. Den bryter den förblindade egoism som hatet vilar på och öppnar upp för mötet mellan jämlikar.

Att bli betraktad som ett Du, som ett subjekt med egen vilja och eget ansvar, är något helt annat än att bli betraktad som ett Det utan ansvar, som endast offer.

I försoningen upprättas människovärdet.

Om detta skrev den judiske filosofen Martin Buber i sitt berömda verk Jag och Du. Allt verkligt liv är möte, menade Buber. Möte mellan jämlikar.

Måtte denna princip, försoningens livshållning, trots allt segra över krigets och den monologiska kulturens vansinnigheter.