ÅSIKT

Extremismens Europa och den hukande högern

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Ännu ett land byter regering” lyder rubriken på Svenska Dagbladets ledare om det holländska valet. Herrarna på högertidningen verkar inte särskilt chockade över den våg av främlingsfientlighet och högerpopulism som sköljer över Europa.

”I land efter land i Europa har regeringarna bytt färg, från rödröda eller rödgröna koalitioner till borgerliga allianser som vill liberalisera ekonomin och reformera välfärdssystemen. Efter Spanien, Italien, Österrike, Norge, Danmark och Portugal kom turen nu till Holland”, konstaterar Svenskan.

Att den städade högern understödjer exempelvis en Berlusconi i Italien, en Haider i Österrike och en Pia Kjaersgaard i Danmark är tydligen legitimt.

Kristdemokraternas väntade samarbete med högerpopulistiska Fortuynpartiet i Holland kommenteras bara med en stilla förhoppning om att det ska ske ”utan att överge centrala rättsprinciper för att gå de invandringsfientliga krafterna alltför långt till mötes”. Alltför långt? Hur långt kan Svenska Dagbladet tänka sig gå de invandringsfientliga krafterna till mötes?

I Frankrike uppmanade vänstern sina väljare att rösta på Chirac i andra valomgången – allt för att motverka Le Pens framfart och rädda demokratin. Men vad gör högern i Europa? Jo, samarbetar med, och därmed legitimerar, högerextremisterna!

2000-talet har börjat mörkt i Europa. Föraktet för den politiska demokratin basuneras ut till både höger och vänster. Parlamentarismen anses förlegad. Förtroendevalda kallas korrupt etablissemang. Partierna påstås likna varandra så till den grad att det är meningslöst att rösta. Den mediala von oben-attityden går hand i hand med politikerföraktets kolportörer.

Misstron mot det politiska systemet är bästa grogrund för extremism. Det politiska våldet har tyvärr kommit åter. I Italien mördas en regeringsrådgivare och i Holland en partiledare. Demonstrationerna mot globaliseringens baksida har vid upprepade tillfällen urartat och tagits över av svarta blockets våldsamheter.

Vår tid påminner om 1970-talet, då Europa härjades av terrorgrupper som Röda Arméfraktionen eller Baader-Meinhofligan som de kom att kallas. Extremismen ser självklart olika ut i olika tider och måste sättas in i ett historiskt och socialt sammanhang. Romantiseringen av utanförskapet och föraktet mot demokratin finns där dock som en gemensam nämnare.

Jag läser nyutgåvan av Björn Kumms utmärkta ”Terrorismens historia” och fastnar för avsnittet om Baader-Meinhof. Hur kunde unga intellektuella förblindat hänge sig åt ”dådets propaganda”?

”Politisk aktivitet betraktades av Baader-Meinhof-gruppen som meningslös. Västtysklands arbetare var naiva nog att tro på parlamentarismen . . . Att förändring skulle kunna starta nedifrån, med omfattade gräsrotsarbete exempelvis inom fackföreningsrörelsen, sågs av Baader-Meinhofs ledare som en löjlig tanke”, skriver Kumm.

Förlöjligandet av folkrörelsedemokratin och politikföraktet känns igen.

Dags för demokratins försvarare att bli fly förbannade!

Helle Klein