ÅSIKT

Facket har skonat oss från högerextremism

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Folkpartiledaren Lars Leijonborg gillar att debattera med extremhögern. Nyligen ställde han upp i tv-programmet Agenda tillsammans med en sverigedemokrat. I helgen debatterade han med högervulgära Pia Kjærsgaard i dansk tv.

Liberalen Leijonborg värnar demokratin genom att ta diskussionen med högerpopulisterna. Det är hedervärt.

Samtidigt spelar Leijonborg ett högt spel. Genom honom får nu de främlingsfientliga krafterna komma till tals på bästa tv-tid. Risken är att han i sin liberala iver legitimerar extremhögern.

– Det var helt omotiverat att bjuda in dem till debatt ... I dag har sverigedemokraterna inget nationellt stöd och ska därför inte heller bemötas på den nivån, säger forskaren Jens Rydgren till Stockholmstidningen.

I fredags disputerade Rydgren på en avhandling om Nationella fronten i Frankrike.

I den högerpopulistiska strategin ingår att utmåla sig som ”anti etablissemanget”. Genom att ständigt basunera ut att alla etablerade partier står för samma sak och tillhör en homogen politisk klass befästs bilden av Nationella fronten som ett nytt och fräscht alternativ.

När sen den städade högern samarbetar med populisterna görs extremhögern rumsren och når valframgångar. Så gick det i Frankrike när Fronten fick lokala mandat i staden Dreux 1982 och den traditionella högern började samarbeta i rädsla för att förlora röster. Mediebevakningen ökade och ”normaliseringen” av Nationella fronten inleddes, enligt Rydgren. Den politiska dagordningen försköts åt höger.

I skriften Scandinavian Political Studies (volym 25 ) diskuterar Rydgren varför den svenska högerpopulismen hittills har misslyckats.

Sverige skiljer sig knappast från övriga europeiska länder vad gäller ekonomisk kris och arbetslöshet (1990-talet), övergång från industriell ekonomi till postindustriell, ökad misstro mot det parlamentariska systemet, utbredd skepsis mot EU samt förekomsten av främlingsfientliga åsikter inte minst bland arbetarklass och lägre tjänstemän.

Varför är då Sverige än så länge ett lysande undantag?

Jens Rydgren framhåller den starka klassröstningen.

Tillsammans med det faktum att svensk fackföreningsrörelse samlar flest medlemmar i Europa i förhållande till folkmängden visar detta att kollektiva identiteter såsom klassbakgrund kvarstår. Därmed finns inte behov av nya identiteter som exempelvis etno-nationella. Väljarna ser dessutom en tydlig vänster-högerdimension i svensk politik.

Under 1990-talets krisår gick väljarkåren åt vänster – de ekonomiska klyftorna och välfärden stod i centrum för debatten snarare än invandrarfrågan. Trots ökad misstro mot den politiska demokratin går arbetarklassen i Sverige inte åt det auktoritära hållet (främlingsfientlighet, lag och ordning, anti-demokrati) – utan behåller sin tillit till samhället i stort och till den politiska vänstern i synnerhet.

Svensk folkrörelsedemokrati har hittills skonat oss från extremhögern.

Helle Klein