ÅSIKT

Kan samhörigheten skapas i mångfalden?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Demokrati kräver ett visst mått av samhörighetskänsla mellan medborgarna i ett land, hävdade filosofen John Stuart Mill i mitten av 1800-talet. Hur ska då en övergripande sammanhållning främjas? Vad är det som gör att vi känner samhörighet i ett samhälle?

På fredag är avhandlingen ”Välfärdsstaten i det mångkulturella samhället” föremål för disputation på Statsvetenskapliga institutionen i Uppsala. Karin Borevi analyserar den moderna välfärdsstatens integrationspolitiska projekt.

Utgångspunkten är T H Marshalls teori om ett ”integrerat medborgarskap”. Han delade upp medborgarskapet i ett civilt, ett politiskt och ett socialt. Under 1900-talet blev sociala rättigheter en del av medborgarskapet. Tidigare kunde den som uppbar socialhjälp inte erhålla medborgarskap. Nu jämställdes medborgarens rätt till god sjukvård, bra utbildning med ”likhet inför lagen” och ”en man en röst”. Därmed vidgades medborgarskapet till att omfatta fler.

De sociala rättigheterna gav också tillgång till ”nyttigheter” som fungerade som ett förenande kitt mellan medborgare i ett samhälle, påpekar Borevi. Välfärdsstatens jämlikhetsidé och solidariska struktur är i sig integrerande.

Medborgarskapet är inte bara en fråga om formella rättigheter utan hänger samman med nationell identitet och kulturell tillhörighet. Att ha status som medborgare i juridisk mening innebär inte nödvändigtvis att man räknas som fullvärdig medborgare i en kulturell bemärkelse.

Karin Borevi lyfter fram spänningen mellan ett etniskt nationsbegrepp (etnos) som fungerar uteslutande mot invandrare och ett civilt nationsbegrepp (demos) som inkluderar alla invånare.

Välfärdsstatens princip om lika omtanke och respekt för alla medborgare går knappast att förena med förståelsen av nationen i etniska termer. Frågan är hur staten bäst främjar en samhörighet i ”demos” i ett mångkulturellt samhälle.

Kanske bör ”kulturella rättigheter” läggas till medborgarskapets dimensioner? Ska politiken understödja dessa? Och hur?

En mångkulturell politik där staten aktivt stöder etniska minoriteter riskerar att konservera dessa gruppers utanförskap. Filosofen Brian Barry pekar i boken Culture and equality på att mångkulturalisternas politik inte leder till integration utan till etnisk exkludering.

Välfärdsstaten i det mångkulturella samhället har att förhålla sig till spänningen mellan ”etnos” och ”demos”, mellan individen och kollektivet och mellan riktade åtgärder och generella. Borevi analyserar svensk invandringspolitik de senaste 30 åren. En förskjutning sker från en mångkulturell politik till en som Borevi kallar ”civil assimilation”.

Politikerna har använt sig av en retorisk strategi. På 1970-talet etablerades ordet ”invandrare”. På 1980-talet tog man bort ordet ”minoritet”. Under 1990-talet blev problemet med stigmatiseringen av ”invandrarna” tydligt. Ordet skulle bort. Invandrarministern blev integrationsminister. Invandrarverket ett integrationsverk.

Frågorna om den nationella självbilden och om hur samhörighet bäst främjas i mångfalden kvarstår dock.

Helle Klein