ÅSIKT

Så upprätthålls människovärdet

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

"Jag kan inte tro på de tafatta orden

som lovar att segern är nära,

när jag ser priset, avsikterna . . .

Varje ord som fyller hela världen

fyller mig med skräck"

Så skriver Göran Sonnevi i diktsamlingen "Små klanger; en röst".

Förlusten av meningsfullt språk är påtaglig i tider av krig. I stället sköljer propagandans lögner över oss. Dödandet förpackas i varumärkeskulturens förföriska slogans. "Iraqi freedom" kallar supermakten det pågående kriget.

"Vi är med er", säger premiärminister Tony Blair till det irakiska folket medan bomberna faller.

De skräckslagna barnens ögon eller skriket från kvinnan med splitter i kroppen talar ett annat språk.

Det mediala kriget riskerar att fräta sönder vår medkänsla. Vi zappar mellan bomber och dokusåpor på tv:n. Vi plockar upp ljudfiler och videoklipp på datorn. Vi blir betraktare av skeendet på behagligt avstånd. Explosionerna blir mediala bloss i cynismens värld.

Män i uniform pekar på kartor och diskuterar truppförflyttningar och slag som vore det väderleksrapporter. "Det är en lyckad operation" meddelar krigsledningen. Det finns visserligen några orosmoln på himlen, föraningar om lågtryck. Inget att oroa sig över. Medvindar blåser. Härliga högtryck väntas.

Smarta bomber föder ett kliniskt betraktande. De döda får inga namn utan blir bara siffror i statistiken. "Vi gör allt för att undvika att civila drabbas" försäkrar krigsherrarna. Så bra, men är inte en irakisk soldat också en människa?

Aftonbladets Peter Kadhammar skrev i lördags om den amerikanske soldaten Doug Lindamood som varit ute i sin första strid.

"Jag vet inte vad jag ska säga. Under utbildningen sköt vi bara på döda saker. Uttjänta helikoptrar. Gamla lastbilar. Men att se något som rör sig och människorna och alla bränderna... brinnande bilar", berättar Lindamood. Han har ångest. Det som i fredstid verkade spännande och häftigt blev plötsligt på riktigt. Nu handlade det om att döda irakiska män med fru och barn som han själv.

"Jag gjorde det för att jag måste. Jag gjorde bara mitt jobb", säger han till slut.

Just så. De gör "bara sitt jobb". På båda sidor.

- Kriget skämmer ut vår mänsklighet, sade författaren Sara Lidman i helgens demonstration i Umeå.

År 2003 löser den stora demokratin, som USA brukar kallas, konflikter genom "shock and awe", genom B52-planens bombmattor över människor och städer. Avhumanisering pågår.

Därför är det så viktigt att protestera. Demonstrationerna kanske inte stoppar bomberna men de stoppar nedmonteringen av humanismen. När vi står där sida vid sida med olika bakgrund, olika åldrar, olika politisk eller religiös tillhörighet och ropar vårt NEJ håller vi medkänslan och människovärdet vid liv.

"Så kommer då språket till sist . . .

Begreppen definierar varandra

Verkligheterna definierar varandra

Vi har då gett varandra namn", skriver Göran Sonnevi vidare i "Små klanger; en röst" och avslutar "Så nu kan vi alltså inte redas ut, inte skiljas från varandra? Nej! Också nu reser vi oss tillsammans".

Den framväxande fredsrörelsen är ett försök till ett gemensamt språk, till skapandet av en annan värld där varje människa har ett namn.

Helle Klein, Politisk chefredaktör