ÅSIKT

Göran Persson bör åka till Palestina

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Krigets vansinne pågår. Irakkriget är dock inte längre toppnyhet. Risken är att det förfärliga blir vardag, något vi vänjer oss vid. Det får inte ske. Den amerikanska doktrinen om preventiva krig och viljan att skapa en ny världsordning kan aldrig accepteras. Protesterna mot USA:s och Storbritanniens bombningar måste fortsätta att ljuda från torgmöten och politiska församlingar.

Till Aftonbladets ledarredaktion kommer dagligen brev och mejl från engagerade medborgare som vill uttrycka sin frustration och oro över kriget. Lyckligtvis har socialdemokraterna till slut kommit på att årets första maj-firande måste handla om internationell rättvisa och fred – mot kriget.

Jag hoppas att statsminister Göran Persson genomför sin aviserade resa till Israel/Palestina. Det vore ett utmärkt tillfälle att visa att den mest akuta konflikten i Mellanöstern inte får glömmas bort i skuggan av Irakkriget.

I går berättade Aftonbladet om Tobias Karlsson som arbetar för fredsorganisationen International solidarity movement i Palestina. Han och hans kompis Brian besköts av israeliska soldater i staden Jenin på Västbanken. I lördags skadades en dansk fredsaktivist. För tre veckor sedan krossades den amerikanska fredsarbetaren Rachel Corrie av en israelisk bulldozer.

För palestinierna är våldet vardag. Medan världens ögon är riktade mot Bagdad passar Sharon-regimen på att öka trycket mot palestinierna. Massarresteringar sker så gott som dagligen. Hus mejas ner. Oskyldiga skadas och dödas. Den ”enda demokratin i regionen” som Israel brukar kallas upprätthåller en olaglig ockupation och tillämpar kollektiv bestraffning.

Allt medan ”den stora demokratin i väst” bombar sönder det land som anses vara vår civilisations vagga. Varken USA eller Israel tycks ha något annat språk än våldets och förnedringens. De skämmer ut demokratin.

Jag fick ett mejl från Ammar Makboul. Den 11 mars bryter sig israeliska soldater in i Anan Labadehs hus på Västbanken. De slår sönder alla möbler och misshandlar Anan svårt i åsynen av hans bror. Sedan tar de honom med sig.

”Anan är min barndomskamrat och vän”, skriver Makboul och berättar vidare att Anan sitter i rullstol. Han är förlamad efter en skada han fick som 15-åring när han jagades av israelisk militär.

Anan fördes till fånglägret Hawarrai i staden Nablus. Det är ökänt. Fångarna behandlas mycket illa.

I går meddelade Anans syster att hennes brors hälsoläge är dåligt efter en månad i fängelset. Just nu befinner sig Anan på ett militärsjukhus. Familjen får inte besöka honom. Inte heller Anans advokat har fått besöka sin klient.

Varken familjen eller vännerna vet varför Anan blivit bortförd. Militären tillfångatar just nu tusentals unga palestinska män utan att presentera några anklagelser.

Anan Labadeh är ordförande i Nablus handikappfederation. Både israeliska och palestinska människorättsorganisationer vädjar om hans frigivning.

I en av slutscenerna i filmen Gudomligt ingripande visas en tryckkokare som håller på att pysa över. ”Det räcker nu”, säger den gamla palestinska mamman till sonen.

Ja, sannerligen räcker det nu.

Helle Klein