ÅSIKT

Euro, det är visst bättre än dollar

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Nejsidan leder med 44 procent mot 33 enligt SCB:s EMU-mätning. I november hade jasidan 40 procent och nej 35. Sedan dess har det bara gått utför för ja. Framför allt är kvinnorna negativa till euron, bara 27 procent skulle rösta ja i dag. Över tjugo procent vet inte hur de ska rösta.

Socialdemokraternas bråk med LO om buffertfonderna gjorde många löntagare oroliga. Sen kom den olyckliga munkavledebatten. Till detta ska också läggas att ett tungt etablissemang av politiker, ekonomer och direktörer ägnat månader åt att agitera mot euron medan jasidan varit märkligt loj.

Debatten om EMU har dessutom alltför länge behärskats av ekonomer som diskuterat asymmetriska chocker, ränta och konjunkturer. Det är förvisso angeläget att veta hur man ska klara att bedriva stabilitetspolitik i EMU. Regeringen och de borgerliga japartierna borde tillsammans göra klart att man är överens om de punkter som LO och socialdemokratin enats om förutom buffertfonderna. Överskottmålet är ett exempel.

Ändå är det inte de ekonomiska argumenten som bör göras till huvudsak. När ekonomiprofessorn och EMU-utredaren Lars Calmfors gått igenom de ekonomiska argumenten för och emot kom han fram till att de tog ut varandra. Att han trots allt tar ställning för EMU handlar om politik och inflytande.

EMU är liksom EU ett politiskt projekt. Samhällsproblemen blir alltmer gränslösa. Nationalstaten är både för stor och för liten. Många frågor måste lösas lokalt. Andra kräver övernationella beslut. Vi behöver en överstatlig nivå för att göra det politiska beslutsfattandet verkningsfullt när kapitalet globaliseras. Om detta tycks till och med de mest envetna nejanhängarna hålla med. Både inom miljöpartiet och vänsterpartiet tonas kraven på utträde ur EU ned. Centern är mot EMU, men inte mot EU.

Det finns en besvärande kluvenhet till det europeiska på nejkanten.

Jag ser den gemensamma valutan som en naturlig fortsättning på det politiska projekt som Sverige blev medlem av under 1990-talet. Om EU ursprungligen var ett fredsprojekt så är euron i högsta grad ett verktyg för att förhindra krig. Genom att knyta Europas nationer till varandras ekonomier och se till att hundratals miljoner medborgare handlar med samma sorts pengar borde rimligen freden bevaras lättare.

Världsutvecklingen på senare tid gör mig än mer övertygad om vikten av EU. Efter 11 september, bombningarna i Afghanistan och inte minst kriget i Irak är det tydligt att den enda kvarvarande supermakten vill diktera sin egen världsordning. I dag behövs ett starkare europeiskt samarbete som motvikt till det amerikanska imperiebyggandet.

Den växande nationalismen och etnocentrismen skrämmer också. Runtom i Europa odlar inskränkta högerpopulister antieuropeiska stämningar. I Sverige har tyvärr vänstern stirrat sig blind på det nationella och gör sig därmed oförmögen att hävda politikens makt gentemot den gränslösa marknaden. Det är sorgligt.

Jag säger nej till Imperiet, nej till nationalchauvinismen och ja till det europeiska projektet trots alla dess skevheter. Jag delar detta ja med den europeiska vänstern och fackföreningsrörelsen.

Helle Klein