ÅSIKT

Demokratin behöver oss

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

”Anna Lindh finns inte längre hos oss. Ännu känns den tanken så främmande, så svår att ta till sig. Hon lever så starkt i våra minnen”, inleder statsminister Göran Persson den vackra minneshögtiden i Stadshuset.

Sorgen är överväldigande. Vi gråter som vänner, partikamrater, politiska motståndare, arbetskamrater, journalister, familjemedlemmar och anhöriga. Vi gråter som medmänniskor.

Hur ska vi återfå hoppet? Hur ska vi orka gå vidare? tänker jag. Mördaren tog inte bara en underbar människa och en fantastisk politiker, han tog också en del av vår framtid. Det gör oerhört ont. Ändå får vi inte låta detta meningslösa våld segra.

”Hur svårt det än är viker någonstans sorgen och Anna lever kvar”, säger nära vännen och EU-kommissionären Margot Wallström i ett tal riktat till Lindhs båda söner.

Jag tittar på den fina porträttbilden av en skrattande Anna Lindh. Just så minns vi henne – den ljusa optimisten som aldrig gav upp, den kämpande tjejen med en obändig tro på politiken, kvinnan som med glatt humör och brinnande övertygelse utmanade patriarkala strukturer i Sverige, Europa och världen.

Anna Lindh personifierar det finaste vi har – folkrörelsedemokratin. Hennes karriär i politiken grundades i förtroendet. Hon var ungdomsklubbens ordförande, kommunfullmäktigeledamot, SSU-ordförande, riksdagsledamot, kulturborgarråd, VU-ledamot, miljöminister och utrikesminister. Lindh var alltid förtroendevald. Och hon vårdade sitt förtroende.

I förtroendet ligger en ömsesidighet ur vilken solidariteten skapas. För Anna Lindh var det lika viktigt att dela ut flygblad på torgmöten runtom i landet som att sitta bland maktens män och kvinnor och diskutera utvecklingen i världen. För henne var det lika angeläget att samtala med medborgare i Tensta som med EU:s utrikesministrar. ”Ingen var vanlig för Anna, alla människor var speciella för henne”, påpekar EU:s utrikeskommissionär Chris Patten i sina minnesord.

När Anna Lindh valdes till ordförande för det socialdemokratiska ungdomsförbundet 1984 talade hon om demokratins kärna, detta att mötas och se sig själv i andra.

”Om vi ska få demokratin att fungera i samhället och passiviteten att försvinna så är den första förutsättningen att människor kommer tillsammans och lär sig arbeta tillsammans med gemensamma mål”, sade hon.

Just förmågan att vara både principiell och pragmatisk hörde till Lindhs storhet. Hon levde sin tro på demokratin, där demokrati inte innebär att alltid vinna men att ha rätten att föra fram sina åsikter och skyldigheten att lyssna på andra.

För Anna Lindh var politik både vision och vardag. Häri ligger folkrörelsedemokratins styrka. Alla tusentals förtroendevalda runtom i partiföreningar och fullmäktigesalar är den mänskliga erfarenhetens vittnesbörd in i beslutsfattandet. Det är så långt ifrån elitismen vi kan komma.

I grunden handlar det om människosyn. I ekonomismens tid är det angeläget att påminna om skillnaden mellan marknadens och demokratins människosyn. På marknaden byter vi redan färdiga varor och tjänster med varandra, vi köper och säljer. I demokratin kommer vi samman och skapar gemensamt något nytt. Den skapande medmänniskan är demokratins människosyn.

”Anna Lindh trodde på människan”, säger Göran Persson. Människans värde, de mänskliga rättigheterna var alltid hennes drivkraft. Demokratin alltid medlet, människan alltid målet, fortsätter Persson.

Ur den väldiga sorg vi känner växer förhoppningsvis insikten om vikten av det demokratiska arbetet, om det fina i att engagera sig politiskt. Var det någon som kunde bilda motkraft till politikerföraktet var det Anna Lindh.

”Jag är 14 år. Jag ska bli politiker som Anna”, skriver Sigrid Dalberg Krajewski på debattplats i Aftonbladet. Hennes ord är hoppfulla. Just så önskar jag att många unga tjejer och killar tänker i dag. Anna Lindh var en förebild. Hennes död riskerar att bli förlamande. Det vore att låta ondskan segra.

I dag begravs Anna Lindh. Men hennes idéer, hennes engagemang och okuvliga tro på politiken kan aldrig dö.

Sorgen är oerhörd.

Vi måste gå vidare. Demokratin behöver oss alla.

Helle Klein