ÅSIKT

Sverige måste bråka mer om EU-försvaret

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Snart består den europeiska unionen av 25 medlemmar med cirka 500 miljoner medborgare. Den samlade bruttonationalprodukten hamnar på USA-nivå. EU blir en världspolitisk aktör.

Det är mot denna bakgrund som diskussionen om en gemensam säkerhets- och försvarspolitik ska ses. Under de senaste tio åren har utvecklingen gått snabbt. Det är bara sex år sedan unionen bestämde sig för att satsa på gemensam krishantering och stärka den europeiska rösten i världen genom att utse en särskild utrikespolitisk talesman, Javier Solana.

För fyra år sedan i Helsingfors satte EU-staterna upp mål för det militära samarbetet. ”60 000 man inom 60 dagar”, hette det. I dag talar man om att kunna ha en beredskap för trupp inom två veckor. Sommarens EU-insats i Kongo, där Sverige medverkade, kom till på mindre än 30 dagar.

I Nice 2000 bildades kommittén för utrikes- och säkerhetspolitik, KUSP. Tunga EU-aktörer som Frankrike och Tyskland ville gå före i ett närmare försvarssamarbete, men bland annat Sverige bidrog till att planerna stoppades.

I Lakken 2001 förklarades EU för operativt och förra året gjordes ett samarbetsavtal med Nato. I år har EU tagit över den militära operationen i Makedonien från Nato och på uppdrag av FN haft en fredsbevarande styrka i Kongo. Unionen bidrar också med en polisstyrka i Bosnien.

Frankrike och Tyskland vill att länder som vill ska kunna gå vidare och bilda en militärpakt inom EU med ömsesidiga försvarsgarantier. Neutrala länder som Finland och Sverige kan självklart inte tänka sig detta. Storbritannien som är mån om att hålla sig vän med USA ser en fara i att Nato skulle bli frånkört av EU.

Statsminister Göran Persson blåste faran över tidigare i höstas och slog fast att det inte skulle bli tal om något ”two-speed-Europe”, där vissa länder går före andra. Det var nog

lite väl optimistiskt. Enligt Financial Times verkar en kompromiss mellan Frankrike/

Tyskland och Storbritannien vara på gång.

Det vore olyckligt om militarismen får ta över på bekostnad av den civila krishanteringen och fredsförebyggande insatser. Risken är att EU delas upp i ett militärt lag som bombar på och ett civilt, däribland Sverige och Finland, som får rycka in efteråt och försöka bygga upp freden. Sverige måste bråka om detta!

Det är hög tid för regeringen att diskutera framtidens säkerhetspolitik med medborgarna. Ett nytt försvarsbeslut är på gång. Det hör samman med EU:s utveckling. Vad ska Sverige bidra med i den nya europeiska säkerhetszonen? I utkastet till en gemensam säkerhetspolitisk strategi för EU slås fast att försvarsutgifterna måste öka och resurserna samordnas. Vad innebär det för svensk försvarspolitik? Kommer det att leda till specialisering av varje medlemslands militära kapacitet? Vad händer i så fall med den svenska alliansfriheten?

Frågan om Natomedlemskap känns mer död än någonsin. Betydligt mer angelägen är frågan om vad som händer med EU. Det finns ett stort demokratiskt dilemma i att så mycket sker så snabbt utan att det förs någon offentlig debatt.

Gapet mellan beslutselit och medborgare bara ökar. Hur ska Göran Persson undvika att vi får ett ”two-speed-Sweden”?

Helle Klein