ÅSIKT

Svensson gör rätt

Hans avgång är nödvändig men tomrummet blir svårt att fylla

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Kristdemokraternas partiledare Alf Svensson ställer inte upp för omval. Efter nästan 31 år som ledare för partiet lämnar den 65-årige Svensson över för en ny generation. Partimedlem Gert Fylking kanske kunde utropa ”Äntligen!”, eller?

För partiet är beskedet både en chock och en lättnad. Alf Svensson hör till de mest populära partiledarna, och han personifierar som ingen annan den svenska kristdemokratin. Oavsett vem som kommer efter honom blir tomrummet svårt att fylla.

Samtidigt är det inte en dag för tidigt att han lämnar partitoppen om partiet ska kunna ha en framtid utan honom. På senare år har det internt knorrats om Alf Svenssons fastklamrande vid makten. Med sitt tämligen auktoritära styre har han försvårat efterträdarfrågan. När partiordförande Birger Ekstedt dog 1973 var Alf Svensson en självklar kronprins. I dag finns det ingen given efterträdare.

Alf Svensson har under sitt partiledarskap förvandlat kristdemokratin från ett sekteristiskt och fundamentalistiskt parti med stark förankring i Pingströrelsen till ett brett allmänborgerligt parti med närhet till kontinental kristdemokrati. Svensson har skickligt manövrerat mellan att vara den inre moralkonservativa partikärnan till lags och samtidigt drivas av regeringsambitioner.

Partiet låg från dess bildande 1964 i tjugo års tid ganska stadigt runt 1,9 procent i valresultat. I mitten av 1980-talet lyckades Alf Svensson komma in i riksdagen genom ett valtekniskt tricksande med centerpartiet. Först 1991 blev partiet av egen kraft ett riksdagsparti med 7,1 procent av rösterna. Alf Svensson hade då övergivit sin ursprungliga position som icke hemmahörande i något av de båda blocken till att bli en varm anhängare av borgerlig samverkan. Han blev biståndsminister i Carl Bildts regering.

Även om regeringstiden inte var särskilt lyckosam för det borgerliga blocket får 1990-talet klassas som en framgångsperiod för kristdemokraterna. I valet 1998 fick de 11,8 procent och blev borgerlighetens näst största parti. Även vänsterpartiet gick fram under denna period.

Likheterna mellan Schyman och Svensson är många. Båda förde sina partier från ett dogmatiskt utanförskap till ett pragmatiskt deltagande. Båda är skickliga talare som snarare använder sig av ett apolitiskt språk än av det traditionellt partipolitiska. De talar hellre om värderingar än om konkret politik. Att de sedan svängt rejält värderingsmässigt från tid till annan tycks inte bekymra någon, minst av allt dem själva.

Runt dessa båda starka politiker har det dock skapats en sorts personkult vilket inte varit hälsosamt för deras partiers inre liv. Ett liknande vakuum som uppstod efter Schymans avgång inom vänsterpartiet riskerar nu att uppstå inom kristdemokraterna. Vad blir kvar av partiet utan Svensson?

Svensk politik blir torftigare utan Alf Svenssons tal om ”närvärme och fjärrvärme”, ”etiskt kitt” och ”solidaritetens broar och förståelsens bryggor”.

Inrikespolitiskt kan det dock bli intressant framöver med en relativt ny moderatledare, en ny vänsterpartiledare och en ny kristdemokratisk ledare. Äntligen!

Helle Klein