ÅSIKT

Vem bryr sig om några medlemmar?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag började ett nytt liv efter årsskiftet och gick med i gymet där jag bor. Genast fick jag ett fint medlemskort och information om allt som jag får utnyttja.

Efter två dagar kom det dessutom ett sms på mobiltelefonen där jag hälsades välkommen som ny medlem. ”På lördag har vi Yoga-special! Vi vill gärna se dig där då. Hälsningar Richard”, avslutades meddelandet.

Den kommersiella världen tycks förstå det som folkrörelsevärlden har glömt bort – medlemskapets betydelse.

Medan affärskedjor som Ica, H&M, On Off med flera betonar medlemskapets värde tonar partierna ned det.

Folkpartiet skröt länge med att icke-medlemmen Mauricio Rojas kunde vara en av deras riksdagsledamöter. Partisekreterare Marita Ulvskog framhåller att hennes nya feministiska nätverk inte alls bara är till för medlemmar i det socialdemokratiska partiet.

Kanske vet de politiska rörelserna inte längre vad de ska göra med sina medlemmar. Ungdomsförbundens fuskande med medlemsregistren tyder på det. Medlemskap handlar i dag om ekonomiska bidrag eller mandatfördelning till kongresser. Mediala genomslag tycks vara viktigare än att bry sig om sina medlemmar.

Medlemmar kan vara besvärliga. De kan ställa krav. Just nu diskuterar socialdemokraterna sitt nya internationella program. Ett sextiotal remissvar har kommit in med förslag på olika programskrivningar.

Enligt en artikel i Aktuellt i Politiken är det dock inte säkert att det kommer att bli något nytt samlat internationellt program. I stället ska det internationella perspektivet genomsyra alla politikområden, sägs det.

Det låter fint men vore förödande. Till socialdemokratins själ hör internationalism. SAP utan ett internationellt program vore detsamma som en människa utan hjärta.

Om medlemmarna kommer med en mängd nya förslag och alternativa funderingar på världens utveckling blir det så klart besvärligt för en ledning som vill ha röster men inte intern debatt.

Diskussionerna om det internationella rådslaget och om kvinnonätverket Feministas tyder på att det stora folkrörelsepartiet inte längre vet varför det ska ha några medlemmar.

Inte konstigt att det numera finns fler medlemmar i katolska kyrkan än i det socialdemokratiska partiet.

Länge fanns en rigid medlemsuppfattning inom socialdemokratin. Bara människor med partibok dög. Risken för stagnation blev påtaglig.

Som tur var öppnade Olof Palme upp för möten mellan den unga generationens vänsteraktivister och internationalister. Anna Lindh i sin tur mötte miljörörelsen med respekt och bidrog så till att socialdemokratins profil blev grönare.

Tyvärr byttes dialogen sedan mot röstfiskeri. I en kombination av ekonomistiskt tänkande och medialisering blev medlemskapet något som snarare sågs som ett hinder än som något grundläggande demokratiskt värdefullt. ”Bara vi vinner opinionen så spelar antalet medlemmar ingen roll”, tycks dagens politiker resonera.

Det är en sorts kvartalskapitalistisk influens i folkrörelse-Sverige.

”Rösta fram ditt kongressombud”, säger partiföreningen. Jag behöver inte ens gå på möten utan kan kryssa i ett papper och skicka in.

Gymmet blir gemenskapsbyggaren.

Helle Klein