ÅSIKT

Våga satsa på förorts-Sverige

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

S-kvinnors Nalin Pekgul försökte i radion föra ett samtal om utvecklingen

i förorts-Sverige. Hon råka­de nämna att hon och hennes familj funderar på att flytta från Tensta.

Det blev ett himla liv. Stockholms integrationsborgarråd Teres Lindberg hävdade att det största problemet är medierna.

Visst finns det en del övrigt att önska i rapporteringen om de ”invandrartäta” stads­delarna. Journalistik­en är alltför präglad av den vite mannens perspektiv.

Ändå blir Lindbergs avfärdande av Pekguls oro pinsam. Det är enk­elt att tala om överdrifter och svartmålning när man själv bor i en villa i Bromma.

Inte heller integrationsminister Jens Orback verkar vilja ta verkligheten på allvar. Snabbt förklarar han att det som Nalin upplevt är en ”enskild händelse”. Statistiken visar att brottsligheten minskat i Tensta och liknande förorter.

”Problemet är att många brott inte längre anmäls. Folk vågar inte”, säger Nalin Pekgul när jag ringer upp henne.

Folkpartiet talar om ett Sverige som många känner igen sig i men ordinerar i huvudsak fel medicin, menar Pekgul.

Socialdemokraterna väljer att blunda för problemen och har därför inte mycket till politiska lösningar.

Nalin Pekgul varnade i tio års tid för hedersmord. Ingen trodde henne. Förrän det var för sent.

Nu kan hon inte längre tiga om den förort som hon kämpat för och älskar. Hon svartmålar inte. Hon berättar med stolthet om hur väl skola och förskola fungerar.

”Vi tänker låta våra ungar gå kvar i skolan i Tensta, även om vi flyttar härifrån”, säger hon.

Däremot räds hon den grova brottsligheten. Kriminella gäng med tillgång till vapen håller på att ta över. Hon vill se mer resurser till polisen men också ett annat sätt att arbeta.

Hon deltar i ett samarbete mellan Tensta och länspolisen som går ut på att öka förtroendet mellan de boende och ordningsmakten. Ett perspektiv som inte finns i folkpartiets batong­liberalism.

Diskrimineringen måste brytas. Rejäla satsningar måste till i förorterna. Flytta ut förvaltningarna från centrum. Förbättra polisarbetet, är några av hennes krav.

Pekgul räds också den växande religiösa fundamentalismen. Hon ser den som en konsekvens av diskrimineringen. Det finns för få synliga muslimer på samhällsposter som kan vara före­bilder.

I stadsdelsnämnden där hon bor har social­demokraterna tio ledamöter. Inte en enda av dem är muslim. Trots att majoriteten av befolkningen är muslimer.

”Folkpartiet är inte ett dugg bättre. Hur många folkpartister i riksdagen är muslimer? Ingen”, säger Pekgul.

I stället bjuder folkpartiet in en av de mest extrema företrädarna för islamkritiken – Ayaan Hirsi Ali.

”Då skapas känslan av att de är inte intresserade av oss utan bara ute efter att kränka oss”, säger Pekgul.

Mängder av Tenstabor har under årens lopp vänt sig till henne när de upplevt sig kränkta av hyresvärden, av arbetsgivaren eller av socialen. Hon är som ett vandrande medborgarkontor.

Hon och Luciano Astudillo i Rosengård i Malmö förstår folkrörelsedemokratins potential. Tyvärr är de ganska ensamma om det.

Socialdemokratin måste åter bli en social rörelse och bli den tillitsskapare som en gång gav arbetarklassen självförtroendet att bygga landet.

”När man inte har något bra att identifiera sig med blir man lätt ett byte för extrema krafter”, säger Pekgul.

Bränderna i Paris är en varningsklocka.

Kränkta människor ger igen.

Helle Klein