ÅSIKT

Hur står det till med utrikespolitiken?

LEDARE
Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Jag såg TV4:s nya serie ”Commander in chief” – om den kvinnliga amerikanska presidenten.

I en scen blir hon strängt tillsagd av sina medarbetare att inte prata om mänskliga rättigheter vid mötet med Rysslands president. Det skulle störa relationen mellan stormakterna.

En scen som tyvärr stämmer alltför väl med verkligheten.

I Svenska Dagbladet intervjuas den ryske människorättskämpen Sergej Kovaljov. Han hörde till Sovjetunionens mest kända dissidenter och har sedan fortsatt med sin kritik mot utvecklingen under Vladimir Putin, inte minst för Tjetjenien-politiken.

Kovaljov fick Olof Palme-priset för några år sedan. I samband med detta träffade han utrikesminister Laila Freivalds. Han frågade henne varför Sverige och västvärlden accepterade olagligheterna som pågår i Ryssland och Tjetjenien.

”Vi måste ha en bra relation med Ryssland”, hade Freivalds svarat enligt Kovaljov.

Jag hör till dem som tycker att Laila Freivalds fått oförtjänt mycket kritik för den bristande hanteringen av tsunamikatastrofen. Mediernas hetsjakt mot henne har varit direkt olustig. Den usla krishanteringen är ett betydligt djupare problem än att Freivalds gick på teatern några timmar under annandagen. Det har inte minst katastrofkommissionen visat.

Ett misstroende mot Freivalds för tsunamihanteringen vore missriktat. Däremot finns det anledning att fundera över hur hon sköter utrikespolitiken. Här spelar förstås tsunamidebatten roll. Freivalds är, rättvist eller inte, oerhört försvagad som utrikesminister. Hon kunde på grund av opinionstrycket inte ställa upp på minnesceremonin för tsunamins offer i julas. Hon varken syns eller hörs i den utrikespolitiska diskussionen. Under tiden som tsunamidebatten har rasat de senaste månaderna har EU:s hållning i Mellanösternfrågan dramatiskt förändrats i och med Javier Solanas utspel angående Hamas. Solana stoppade också en kritisk EU-rapport om läget i Jerusalem.

Israel uttalar sedan att palestinierna i Östra Jerusalem inte ska få rösta eller bedriva valrörelse. Palmepristagaren Hanan Ashrawi stoppas när hon försöker bedriva valkampanj i staden. Det palestinska valet är hotat.

Dessa och många andra utrikeshändelser borde ha varit självklara för Sverige att reagera på. Men från den svenska utrikesministern hördes inte ett ljud. Hon ville kanske fly all offentlighet. Mänskligt sett förståeligt, men utrikespolitiskt förödande.

Den 5 januari uttalade Freivalds sig om läget i Mellanöstern. Nu med anledning av Sharons dåliga hälsa. Jag hörde henne i radio-Ekot hylla den israeliske premiärministern för hans mod och vilja att göra något för freden.

Inget lyckat uttalande.

I dag talar utrikesministern vid Folk och Försvars konferens i Sälen. Hon avstår däremot från att ta debatten med moderaternas partiledare Fredrik Reinfeldt. Varför då? Utrikes- och säkerhetspolitiken kunde bli en ypperlig valfråga.

Statsminister Göran Persson borde inse att engagemanget för världen hör till socialdemokratins själ. En stark utrikespolitisk profil skulle kunna tända den i dag ganska uppgivna låga som finns bland socialdemokratins väljare, inte minst hos de unga och kvinnorna.

Den kvinnliga presidenten i ”Commander in chief” valde trots allt att prata mänskliga rättigheter med Ryssland.

Helle Klein